Widar Demoskops senaste mätning (19/8) av partiledarnas förtroende är på ett sätt helt ointressant. Partiledarna har varit i/hållit sig i medieskugga under hela sommaren. Många medborgare har så sakta börjat glömma vilka de är, vad de gör och vad de har gjort. De två nykomlingarna på listan - Per Bolund för Miljöpartiet och Nyamko Sabuni för Liberalerna - rutchar ner till mer normala nivåer för sina respektive partier jämfört med de relativt höga siffror de fick i sina första mätningar i början av sommaren.

Per Bolund är nu sist. Nyamko Sabuni är trea från slutet med endast de två gröna språkrören bakom sig i tabellen.

I toppen har Ebba Busch Thor (KD) återigen tagit hand om ledartröjan med 40 procents förtroende. Hon skuggas av ett fyrkoppel herrar med trettioplusresultat. Löfven (S) och Sjöstedt (V) på 37 procent medan moderatledaren Kristersson får 33 och SD: s Jimmie Åkesson 32 procent.

Som sagt. Det där är tämligen ointressant som siffror betraktat. Ur ett annat perspektiv är förtroendemätningen mycket intressant. Polariseringen i svensk inrikespolitik åskådliggörs nämligen naket och öppet. Förtroendesiffrorna är generellt sett mycket låga. Ingen av partiledarna antyder för stunden ens förmåga att vara en mer samlande gestalt i politiken.

Det polariserade läget är som det är. En försvagad socialdemokrati, en sönderfallande borgerlig allians och ett SD som på kort tid vuxit sig stort och starkt är polariseringens generatorer. Inga tillstånd är dock för evigt. Som jag ser på världen så finns det utrymme för hugade partiledare att försöka bygga ett bredare och större förtroende ute bland medborgarna. Ett förtroende där det partipolitiska är nedtonat till förmån för det gemensamt samhälleliga.

Socialdemokraterna har den positionen i sina gener. Den politiska terrängen reser dock många hinder för S att blomma ut. Beroendet av i de flesta väljarögon "konstiga" partier som till exempel Miljöpartiet har ställt till det för S förtroende i klassiska grenar som välskött invandring, ingenjörsdriven näringslivsutveckling och handfast kontroll av vitala välfärdsområden som sjukvård och skola.

Utifrån det polariserade nuläget går det att spekulera om var en hygglig och folknära mitt befinner sig och där en samlande politiker skulle kunna uppnå runt 60 procent i förtroendemätningarna. Vi återkommer i ämnet.