Jag har stor förståelse för att infrastrukturminister Tomas Eneroth och stora delar av regeringen håller emot allt vad de kan när vidlyftiga lånefinansieringspredikanter tar ton i järnvägsdebatten.  Det talas om pengar som vore de gratis och det talas om att staten borde ha en investeringsbudget vid sidan av driftsbudgeten.  

I verkliga livet är det ju så att pengar är pengar och lån är lån alldeles avsett hur saker och ting bokförs och oavsett – inom rimliga gränser – hur höga eller låga räntorna är. Det är sällan räntan som knäcker låntagaren. En ordnad stat som Sverige kan naturligtvis låna 400 miljarder kronor för att bygga nya stambanor för järnvägen. Men låt oss inte låtsas att 400 miljarder kronor är pengar som inte ska betalas tillbaka eller pengar som inte begränsar möjligheterna för andra angelägna statliga utgiftsområden.  

Det finns många från vänster till höger som kritiserar Socialdemokraterna för att de ännu sitter fast och kvar i tänkandet från Göran Perssons budgetsaneringsdagar med strama finanspolitiska ramverk, överskottsmål, balanskrav (nu nedtonade) och credot ”den som är satt i skuld är inte fri” dånande i öronen. Jag tror att kritikerna har mer fel än rätt.

Den svenska välfärdsstaten är ett över flera generationer utsträckt åtagande. Staten behöver samla i ladorna för att balansera skillnader i befolkningens arbetskraftsdeltagande och skatteinbetalande. Folkliga rädslor för att pensionen inte kommer att räcka, sjukvården inte kommer att ta emot mig och för att polisen inte kommer att kunna skydda mig är inte bara socialt utmanande utan även ekonomiskt påfrestande för staten och för medborgarna.

Allt detta och mer därtill – elnät/elförsörjning, militärt försvar, klimatrelaterade samhällspåfrestningar – talar för att Tomas Eneroth och andra ansvarsfulla socialdemokrater i regeringen håller emot när lånecharlatanerna agiterar om dynamiska effekter och om att pengar är gratis.

Alla vet att nya stambanor behövs. Trafikverket har visserligen utvecklat allt större skicklighet i underhållsarbetet men svart på vitt är det så att nuvarande rälskapacitet inte alls räcker till för alla som vill köra gods och människor på rälsen.

Tomas Eneroth bör ha goda förutsättningar att kunna göra upp om nya stambanor med andra förnufts- och rälsnära partier. Den som bygger ny räls idag öppnar upp för tåg som far fram i 250–270 kilometer i timmen på dubbelspår i hela landet. Vilket är mer än en fördubbling av dagens hastigheter. Bygget bör börja nu och avslutas inom högst tjugo år.  

Staten behöver nog låna upp i vart hälften av stambanekostnaden. Det är det definitivt värt.