Widar När jag försöker ställa mig utanför alltihop - även utanför mig själv och vad jag tänker och tycker och kanske önskar - så går det inte att komma ifrån att hela den här Annie Lööf historien är väldigt problembelysande. Den politiska scenen i Sverige visar i närmast blixtvitt sken hur pass udda och märkligt det är att vara konservativ eller nationell eller invandringsskeptisk. I stort sett alla kommentatorer och redaktörer och statsvetare och allt vad det nu kan vara delar liksom världsbild med Annie Lööf. Ingen tycks tycka att det är det minsta konstigt att hon vill att Socialdemokraterna ska föra en politik som - och nu citerar jag med instämmande vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt - befinner sig en bra bit till höger om den politik som den senaste moderata statsministern Fredrik Reinfeldt förde.

Detta, annars alla dagar i veckan helt bakvända beteende från Annie Lööf, tas nu som en självklar utveckling av regeringsbildningsdramat. Nyktert sett vore ju det naturliga att Annie Lööf gick med sin mycket högerliberala kravlista till Ulf Kristersson i Moderaterna. Även Moderaterna skulle i och för sig ha svårt att leva upp till alla Lööfska krav och förväntningar. Men Kristersson och Lööf befinner sig i alla fall på samma planhalva - är rentav sprungna ur samma allians som skapades av deras respektive företrädare Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt.

Enligt Annie Lööf så är emellertid Ulf Kristersson diskvalificerad eftersom det regeringsalternativ han tänker sig från och till kan behöva SD: s specifika röster för att få igenom sin politik.

På den politiska scenen betraktas uppenbart Annie Lööfs attityd i denna fråga som något naturligt som inte behöver problematiseras. Jag kan i vart inte påminna mig att Annie Lööf ens parentetiskt har pressats på preciseringar när det gäller hennes uppfattning om vari faran med Sverigedemokraterna består. På vilka sätt och på vilka samhällsområden skulle liberala värden hotas av att regering och opposition fortsätter ungefär som de har gjort under de gångna fyra åren; det vill säga gärna eftersträvar att få SD: s röster på sin sida i viktiga voteringar? Hur går det till när till exempel skattesänkningar och hyresreformer är samhällsnyttiga när de beslutas av C och S medan de är samhällsgiftiga om SD tycker samma sak och röstar åt samma håll? De där frågorna slipper Annie Lööf. På den politiska scenen tycks man vara överens om att det är en fullgod förklaring att ideologiskt vara mot SD. Alla tror kanske att det är som Jan Björklund hävdar att SD bara är en förstudie för kommande nazidiktaturer?

Missförstå mig rätt. Jag kan se flera fördelar med att S lierar sig mer med C än med V. Men jag tycker att Annie Lööfs helt bakvända beteende borde rendera fler frågor på den politiska scenen. Det skulle kännas mer upplyst om det var på det viset.