Widar Utrikespolitik har den egenheten att den så gott som uteslutande utspelar sig just utrikes. Ungefär så svarade Alliansregeringens utrikesminister Carl Bildt när han vid något tillfälle konfronterades med kritik för sitt myckna resande runt i världen.

Bildts lätt sarkastiska svar är förstås helt sant. Den som vill vara med i utrikespolitiken behöver förlägga en stor del av sin tid utrikes. Vilket Carl Bildt gjorde och vilket hans efterträdare Margot Wallström gjorde och vilket hennes efterträdare Ann Linde också kommer att göra.

Ann Linde tillträdde som utrikesminister i tisdags den 10 september. Hon kommer att göra ett bra jobb eftersom hon precis som Bildt och Wallström är en skicklig och erfaren politiker som under årens lopp skaffat sig nätverk och bekanta och vänner och kontakter här och där ute i den värld som är hennes arbetsplats.

Politik är politik men arenorna skiftar. Så är det. Den som förstår den ena arenan har ofta lätt att förstå den andra arenan. Därför är jag trygg i förvissningen om att Ann Linde kommer att göra ett bra dagsverke som utrikesminister.

Uppdraget som utrikesminister skiljer sig inte på något grundläggande sätt från andra uppdrag i regeringen. Varje regeringsledamots första lojalitet är till de regeringsintressen som pekas ut av statsministern i regeringsförklaringar, i budgetar och i andra deklarationer och beslut.

En utrikesminister ska kort sagt precis som till exempel en socialminister, en försvarsminister eller en inrikesminister gynna de svenska intressen som regeringen bestämt.

Det var flera hundra år sedan Sverige var en viktig aktör i världspolitiken. (Och tack och lov för det skulle jag vilja säga). Det betyder att vår utrikespolitik idag är tämligen ointressant i världen. De stora händelserna i världens politik – Kinas maktambitioner, USA: s roll som världspolis, Indiens demokrati, Israels motståndskraft mot despoterna och diktaturerna i Mellanöstern, Afrikas möjlighet att bli en human kontinent, Rysslands utveckling med mera – är däremot oerhört intressanta.

Sverige är på marginalen i alla dessa världspolitiska frågor. Vilket är helt i sin ordning. Frihandel är Sveriges främsta världspolitiska intresse. Frihandel gynnas bäst av fred, tolerans och mänsklig rörlighet. Därför är en svensk utrikesminister allt som oftast en positiv aktör i världspolitiken. Ann Linde lär hålla oss kvar i det häradet.