Debatt Invandringspolitiken är illa skött som Widar Andersson skrev på Folkbladets ledarsida på skärtorsdagen. Samma sak gäller för andra än mer viktiga och demokratiskt styrda samhällsfunktioner sedan 1970-talet.

Utbildningssystemet är i kris. I OECD:s senaste rapport i veckan kunde man läsa om ”dramatisk försämring” av svenska skolelevers kunskapsresultat i Pisa-mätningar och Sverige har ”den snabbaste nedgången av alla OECD-länder”. Föräldrar säger inte till sina barn utan första tillsägelser sker nu i förskolan berättades i Sverige Radio nyligen. Få vill bli lärare och Jan Björklunds efterträdare avskaffar vad som kunde ha gjort skillnad. Alla partier är skyldiga; skolans kommunalisering beslöts 1989 av vänsterpartierna, men avskaffandet av läroplanens innehåll av regeringen Bildt. Konsekvenserna för den högre utbildningen är katastrofala med ingenjörsstudenter som inte kan räkna och historiestudenter som blir kränkta av fakta. Inom andra gemensamt beslutade områden är läget prekärt; nedrustningen av försvaret gjordes gemensamt, tanklösa inköp av energibolaget Nuon och etanolfabriker. Polisen har inte kontroll i brottstyngda förorter och privategendom kan inte skyddas mot tiggare från EU. Allt detta beslöts i demokratisk ordning av myndiga svenskar. Denna generösa men illa skötta välfärdsstat fungerar inte när folk tar sig hit och tar för sig av vad den erbjuder. Att beskylla gästerna för dåligt uppförande om man lämnar dörren olåst och barskåpet öppet är fel.

Den svenska välfärdsstaten bygger på beskattat arbete och lojalitet, men många invandrare har sällan förtroende utanför familjen, klanen, regionen. Att de tar för sig av bidragen är knappast deras fel. Och de har inte beslutat om rabatter för arbetsgivare som anställer nyanlända (”instegsjobb”) eller oklara etableringslotsar. De har inte heller beslutat om att Sverige är ett mångkulturellt land (grundlagsändring 2011) och att 2013 ge fri vård till illegala utlänningar (s.k. ”papperslösa”).

Allt detta har svenskarna beslutat. De är problemet.