När jag rör mig i ett par halvstora mellansvenska städer så är jag inte vid något tillfälle i närheten av att överträda ens den österrikiska regeringens påbud om att högst fem människor får vistas i grupp ute i samhället. Det är verkligen glest med folk. De flesta krogar förefaller att vara stängda - trots att inga statliga order om något sådant utfärdats - och i de mataffärer jag besöker är det lika otrångt som vad det är på hyllorna där billiga stapelvaror salufördes.
Folk tar kort sagt läget på allvar. Någon panik känner jag inte av; utöver några panikungar i de stora medierna. Däremot pågår livet under dessa dagar mot en fond av oro för jobben, för ekonomin, för sjukvården, för äldres och sjukas utsatthet och för vad som ska hända med samhället i stort.
En lätt samhällsdepression sveper in i själen. Ingen sport, inga krogar, ingen publik i TV-programmen, inga stora partimöten, inget folk på stan, kanske inget jobb på sikt, grå himmel, snöblask, inget kul, inget att se fram mot.
Psyket drabbas av flashbacks från den tiden då jag slutade röka. Allt kändes meningslöst för ett tag. Värre är det inte för de flesta av oss när det kommer till det mentala. Ekonomin och jobben och på sikt kanske sjukvården är större problem.
Vi människor är i och för sig högst anpassningsbara. Det går fort; snart talar vi inte om hur det ska bli utan om hur det är. Ett nytt normalläge infinner sig och vi börjar agera i det nya.
Vi kommer som alltid att hjälpa varandra och vi kommer som alltid att försöka lura varandra. Pluttenuttiga historier på temat ”krisen för oss tillsammans” som nu flödar i alla former av media ger jag lika lite för som skräckhistorierna på temat ”krisen raserade tilliten.”.
Krisen fixar inte biffen åt ena eller andra hållet. Vi människor kommer inte undan ansvaret.
När vi har tagit oss igenom det här så kommer säkerligen det mesta att vara sig likt medan en del annat kommer att vara annorlunda. Det som kommer att vara sig likt är att vi är sociala varelser som vill ha ut saker och ting av livet. Att låsa in och försöka röka ut den mänskliga drivkraften är i längden omöjligt. Tack och lov för det.
Framöver får man göra så gott man kan för att anpassa sig till krisen. Min egen plan är enkel. Undvika Stockholm – där smittan är mest utbredd. Undvika folksamlingar. Resa så lite tåg som möjligt. Jobba hemma så mycket som det går. Träna hemma eller för mig själv i skogen. Vara uppmärksam på om någon behöver hjälp. Inte störa sjukvården.