Carola Lemne är ny vd i Svenskt Näringsliv. På DN Debatt i går slog hon ett slag för arbetskraftsinvandring. Som Carola Lemne själv skriver i sin artikel så är arbetskraftsinvandring en ganska marginell företeelse i Sverige. Lite drygt 20 000 personer av den sysselsatta befolkningen här i landet är arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU:s inre marknad. Inte mycket att bråka om kan man tycka. I vart fall inte jämfört med de ungefär 400 000 arbetslösa personer som redan finns här.
Carola Lemne argumenterar emellertid väl för sin sak. Hon anser att det är ”bekymmersamt” att LO och Socialdemokraterna vill återinföra ordningen med ”arbetsmarknadsprövning” som gällde före 2008 då dagens regler infördes. Carola Lemne påpekar att det inte finns några ”seriösa granskningar” som vare sig visar att invandrarna ”tar jobben” från andra eller att systemet med arbetskraftsinvandring skapar ett ”låglöneproletariat” som riskerar att pressa svenska löntagares löner nedåt. Vilket nationalister till höger och vänster hävdar i debatten.
Diskussionen om arbetskraftsinvandring har en principiell och filosofisk laddning. Frågan gäller om det finns några ”svenska jobb”; som i första hand är vikta för dem som just nu bor i Sverige? Svarar man ja på den frågan så kan det vara rimligt att hävda behovet av ett system där svenska myndigheter och fackföreningar ska bestämma om någon utanför den svenska kretsen ska få komma hit och arbeta eller inte.
Om man däremot intar den i mina ögon mer rimliga ståndpunkten att jobb i den svenska geografin är fullt jämförbara med arbetsmöjligheter i alla andra delar av världen så ter det sig märkligt att vilja reservera svenska jobb åt svenskar. Givet att regelverken på varje given arbetsmarknad efterlevs så borde det vara upp till arbetsgivarna att rekrytera de medarbetare som behövs; helt oberoende av de rekryterades nationaliteter.
Sverige är en öppen, framgångsrik och tungt exportberoende marknadsekonomi i en för de flesta människor avlägsen del av världen. Frihandel och arbetskraftsinvandring är väsentliga delar av vår framgångssaga. Under några decennier från 1970-talets inledning och fram till 2008 har arbetskraftsinvandringsdörren varit stängd. Att bejaka att den nu öppnats igen är inte synonymt med att förorda lönedumpning eller social misär. Vad det handlar om är tvärtom att inte såga av den framgångsgren som vi sitter på.