Partierna gör vad de kan för att stärka sina egna aktier genom att slå varandra i huvudet med SD. Det tycks som om valets viktigaste fråga är att se till att Jimmie Åkesson inte blir vågmästare. Vilket han med all säkerhet kommer att bli om de andra partierna samtidigt håller fast vid blocktänkandet. Ingen funktionell majoritetsregering finns nämligen ens i teoretiskt sikte inom blockgränserna. Samma omdöme kan i vart fall på medellång sikt användas för tänkbara majoritetsregeringar över de nu rådande blockgränserna. Det vill därför till något annat än block om riksdagen ska kunna bjuda Sverige på en duglig regering efter valet om drygt tre veckor.
Mycket talar för att det som krävs är en uppgraderad förhandlingskompetens. Socialdemokraternas Stefan Löfven kan visa sig vara närmast gudasänd för en blockförlamad riksdag. Är det något som Löfven kan och behärskar intill fulländning så är det att förhandla.
Frän vänster och höger muttras det över Löfvens brist på "klara besked". Muttrandet är ett uttryck för en kulturkrock. Högern och vänstern är mycket bättre på klara besked; solklart är det så. Klara besked om vad som ska stoppas, förbjudas, ändras och prompt genomföras på ett visst sätt lever emellertid i ett närmast symbiotiskt förhållande med opposition och regeringsfrånvaro. Socialdemokratin, som ännu i hög grad är en framförhandlad konstellation med stor spännvidd i åsikter och uppfattningar, har genom sin långa regeringserfarenhet ett helt annat förhållningssätt till klara besked. Klara besked lämnas först då det står alldeles klart vilket besked som har bäst förutsättningar att anammas av de flesta. När vänstern kräver förbud för företag i välfärden och när högern (i detta fall i centerpartiets klädnad) står upp för riskkapitalistföretags rätt att driva äldreomsorg så säger Löfven något i stil med att vår bestämda inriktning är att vinstjakten inte ska styra över välfärdens kvalitet. Utifrån denna inriktning är det sedan möjligt att förhandla med olika aktörer tills det finns en lösning som kanske ingen älskar men ingen hatar och som de flesta kan leva med.
Väljarna förväntas rösta fram en mer rörig och spretig riksdag än på mycket länge. I de tunga frågor som väntar denna riksdag - energi, försvar, klimat, migration, skolkvalitet - krävs betydligt mer än ängsliga partiblockgängare och fradgesprutande agitatorer. Här krävs en förhandlare som kan se till att ytterlighetsuppfattningar inte styr politiken. En förhandlare som har en bestämd inriktning och som saknar bestämda låsningar.