I den nya boken "Mediekratin - mediernas makt i svenska val" (Ekerlids förlag) diskuterar medieforskarna Kent Asp och Johannes Bjerling vilken roll som nyhetsmedierna har för utgången av svenska val. Forskarna har granskat 10 valrörelser under 30 år. På DN Debatt i går konstaterade de två författarna att: "Mediebilden i betydande grad förklarar de förändringar i partisympatier som äger rum under själva valrörelsen." Vilket traditionellt sett inte är en slutsats som orsakar glädjeskutt inom de två stora partierna S och M.
Socialdemokrater och moderater är nämligen bäst i klassen på att vara sämst i valrörelserna. Vilket enligt Asp och Bjerling inte har särskilt mycket att skaffa med vad partierna gör och säger och vill. För de stora partierna är mediebilden av partierna helt avgörande. Att starka partiorganisationer med många dörrknackande medlemmar och/eller en ymnig partikassa har betydelse för valframgångar framstår som myter, skriver de båda medieforskarna.
Medialiseringen av politiken ska inte blandas ihop med de eviga diskussionerna om journalisters partisympatier och vilken betydelse dessa har för hur olika partier behandlas i medierna. Saken handlar i huvudsak om makt. Finns det något som journalister är livrädda för så är det ekonomisk och politisk makt. S och M är maktpartier. Därför blir bakgrundsbruset i mediebilden oftast negativ. Mediebilden kan också styras av ett slags balanskrav.
På vårkanten inför EU-valet gullades det enormt med Gudrun Schymans parti i medierna. Nu inför riksdagsvalet är Schyman däremot nästan borta ur ljuset. Sannolikt var det en blandning av makt- och balansperspektiven som gav MP:s språkrör Gustav Fridolin en så pass tuff resa i SVT:s partiledarutfrågning i söndags. Fridolin försökte flera gånger ta sats i skogsbränder och översvämningar för att bygga en story om en hotande klimatkatastrof som bara MP kan stoppa. Men utfrågarna såg till att hålla Fridolin kvar vid hans mer vardagliga och vidlyftiga löften om lärarlöner, friskolor och om försvarspolitiken. Vilket Fridolins partigängare självklart ogillade i ungefär lika hög grad som vi andra uppskattade konsumentupplysningarna vi fick.
Visst kan tramset och babblet ibland bara bli för mycket. Men i det stora hela är politikens medialisering en bra sak. Partiernas slutna rum har ersatta av mediernas öppna torg. Medborgarna är mer informerade och sunt krassa till världsförbättrare, renhetsivrare och till alkemister som ständigt lovar nya miljarder.