Opinionen inför riksdagsvalet tycks stå mer eller mindre still. Det mesta talar således för att riksdagens talman kommer att ge Stefan Löfven första tjing att försöka bilda en regering efter valet nästa söndag. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer sannolikt att tillsammans förfoga över runt 40 procent av rösterna. Vilket givet alla andra någorlunda realistiska regeringsalternativ nog är så högt som någon kan komma 2014. Vad det sedan räcker till återstår att se.
När Stefan Löfven intervjuades av SVT i söndags kväll visade han dock ännu tydligare än vad han gjort tidigare att hans ledarskap bygger på samarbete och förhandlingslösningar med breda kretsar av partier. Så länge vi befinner oss i en valrörelse där partierna slåss om röstandelar som kan betyda vinn eller försvinn så är det självklart inte något av partierna som vill ta Löfvens näve.
De borgerliga partierna har sin allians. Minsta antydan till pip som skulle kunna tolkas som en snegling åt det Löfvenska hållet vore förödande för den borgerliga kampviljan. Vänsterpartiet kör sin ytterkantslinje och hoppas fortfarande på att deras enda fråga ska lyfta partiet till forna Schymanska höjder i väljarpopularitet. Därför är tonen mot Socialdemokraterna hård och oresonlig.
Men politik är nu en gång för alla det möjligas konst. När de sista valvakebesökarna vinglar hemåt på morgonen den 15 september så börjar partierna om med i stort sett oskrivna blad.
Det borde finnas goda möjligheter för Stefan Löfven att förhandla sig fram till uppgörelser och överenskommelser som säkrar såväl en vettig regeringsförklaring som ett stöd i riksdagen för budgeten. Sakligt sett finns det stor samsyn om huvuddragen i den ekonomiska politiken, skolan, försvaret, energipolitiken och om mycket annat. Med en skicklig förhandlare vid rodret kan det inte uteslutas att förlorande partier kan gira runt destruktiva känslor som hämndlystnad och bitterhet.
Miljöpartiet är lite på kant med övriga partier i en del frågor. MP:s särart kommer givetvis att sätta sin prägel på delar av en eventuell regeringsförklaring. Konstigt vore det annars. Vad jag förstår är S och MP i stort sett redan överens om "vilka delar" som MP ska äga och styra om det blir så att Stefan Löfven och Åsa Romson flyttar ihop på Rosenbad. Jag har en klockartro på förnuftet i de bärande delarna av svensk politik. Dit räknar jag i allt högre grad Miljöpartiet. MP kräver inte "allt nu"; vill inte ens ha allt nu. Miljöpartiet vill framförallt regera för att steg för steg putta politiken åt det mer gröna och klimatuthålliga hållet. Och det kan Sverige må bra av.