40 partier ställer upp i riksdagsvalet om sju veckor. Av de 32 oetablerade är det enbart Gudrun Schymans Feministiskt Initiativ som torde inge någon oro i riksdagshuset.
Som statsvetaren vid Linköpings universitet Gissur Ó Erlingsson säger i en intervju med TT så har nykomlingarna det tufft. De etablerade partierna väljer antingen att helt ignorera uppstickarna. Eller så försöker de plocka upp de nya partiernas frågor.
– Vi ser det med Fi – nu tävlar både Vänstern och Miljöpartiet om vem som är den sanna feministen, säger Erlingsson till TT.
Det övriga startfältet kan väl ses som en provkarta på var politiska entreprenörer anser att det finns svaga flanker. På högerkanten ställer en handfull partier upp och irriterar nog främst KD och möjligen de mest liberala inom Centerpartiet. På vänstermarginalen tävlar tre partier om att knycka väljare från Vänsterpartiet. I den hel- och halvrasistiska startfållan tampas fyra partier om att knapra på Sverigedemokraternas valmanskår. I kretsen av partier med mer obestämbara valkretsar hittar vi sådant som Spritpartiet (som namnet till trots vill ha så lite sprit som möjligt), det nybildade Djurens parti och partier som pläderar för annorlunda valsystem av olika slag. Utöver dessa någorlunda lättdefinierade utmanare finns ett antal partier som med råge fyller varje demokratis dårpippi- och humorkvot.
Det som förvånar mig är att det inte finns något mer hårdfört klimathotsparti på startlinjen. Miljöpartiet har snart 35 år på nacken och har av tidens framgångstid blivit tämligen brett och väletablerat. Under de senaste uppsättningar av språkrör har MP mer ägnat sig åt sådant som att acceptera EU och kräva fler lärare. Visst blinkade språkröret Åsa Romson i Almedalen åt de väljare som tänder på budskap av typen "Gör vi inget drastiskt inom högst fem år så är det är för sent". Men ingen kan ju blunda för det faktum att MP helt har ställt in siktet på att regera ihop med bilåkande, köttätande, vapenexporterande, realpolitiska och elintensiva sossar efter valet i höst.
Finns det någon logik i uppstickarpolitiken så borde ett klimathotsparti snart se världens ljus.
Vad säger det forna språkröret Birger Schlaug? Kan Schyman så kan väl han?