Första maj är en stor, spretig och spännande helgdag. I allt väsentligt handlar det om små, öppna och gemytliga möten runt om i landet. Allt från en handfull till några tusen människor samlas på en plats, greppar plakat och fanor, ställer sig bakom en musikkår och traskar iväg till en annan plats där några personer håller tal, en lokal artist underhåller och människor pratar och umgås med varandra. När alla mötesdeltagare adderas så är det solklart så att första maj är den dag på året då allra flest människor på sin obetalda fritid ägnar sig åt politik och samhällsfrågor.
Första maj kan också vara ruggigt obehagligt. På det ryska kommunistpartiets 1 majmöte i Moskva hyllade partiledaren Zjuganov Rysslands president Vladimir Putin. Vanligtvis tillhör Zjuganov kretsen av Putins mest bittra kritiker. Men efter annekteringen av Krim och de pågående ryska aggressionerna i Ukraina är det annat ljud i den kommunistiska skällan. Enligt SvD:s reporter på plats sa Zjuganov bland annat att "vi ska vara solidariska när det gäller att skydda våra slaviska bröder. USA försöker nu tränga in i den slaviska världens hjärta. Det kommer vi att sätta stopp för."
Längre västerut var det heller inte så trevligt. I Jönköping demonstrerade nazisterna på första maj. Syftet var uppenbart propagandistiskt. Och lyckosamt. Den lilla skaran ungdomsnassar lockade till sig mångdubbelt fler motdemonstranter, 450 poliser, minst en före detta partiledare och direktsändande journalister från i stort sett varje stor redaktion i Sverige.
Som sagt. Kommunister och nazister är ruggiga saker.
I Norrköping talade Mikael Damberg på socialdemokraternas 1 majmöte i Industrilandskapet. Han talade klokt och seriöst om Europas vägval mellan sammanhållning och nationalism, om arbetslöshetens farliga samhällspåverkan och om behovet av seriöst ledarskap och samarbete i skolpolitiken.
Jag hade tur. Jag var där i stället för i Moskva eller i Jönköping.
Mikael Damberg har den tämligen ovanliga kompetensen att mixa ungdomlig modernitet med klassisk socialdemokratisk stabilitet. Han vävde ihop en inkännande berättelse där såväl Arbetets museum som Industrilandskapets flora av nya och innovativa företag passade in. Damberg ägnade sig åt riktig politik utan att ägna sig åt ängsliga utspel och bombasmer åt vare sig höger eller vänster.
Som det nu ser ut kommer S att leda något slags regering efter valet i höst. Jag hoppas att Damberg har en plats där. Han kommer att behövas.