Gunnar Axén är avgående riksdagsledamot för Moderaterna i Norrköping. Den senaste veckan har Axéns ilska mot public service varit ett tema i rikspressen. Efter att radions P1 sänt ett Sommarprogram med en våldsförhärligande vänsterprofil blev Axén ursinnig. Han lät meddela att hans licenspliktiga mottagare för tv och radio nu skulle skickas till återvinningen. Gunnar Axén utträder därmed ur det kollektiv som betalar licensavgifter till public service. Axén sluter således sin cirkel.
Gunnar Axéns politiska bana som riksdagsföreträdare för alliansregeringens hittillsvarande åtta år vid makten började nämligen med ett inträde i de licensbetalandes skara. Under hösten 2006 blev det ett väldigt rabalder sedan det visade sig att den dåvarande och helt nyutsedda kulturministern i Reinfeldts regering inte hade betalat licensavgift till public service. I kölvattnet av detta avslöjande kastade sig medierna över varje tänkbar politiker för att kolla licensinbetalningarna. Gunnar Axén var en av politikerna som fastnade i nätet. Enligt vad han sade själv under några stormiga veckor hösten 2006 så berodde hans licensvägran på ett i unga år förvärvat ideologiskt motstånd mot att betala till ”stats-tv”.
På ett politiskt/psykologiskt plan kan Axens slutna cirkel tolkas som ett slags utanförskap; inte helt olikt den självvalda marginalisering som karaktäriserar hatvänstern. Vänstermänniskor av den arten som förekom i det aktuella Sommarprogrammet konstruerar en bild av Sverige som ett rasistiskt och kapitalistiskt helvete. Denna förvridna bild av Sverige legitimerar i sin tur våld och attacker.
Ytterligheter och konstigheter ges ett betydligt större utrymme än vad de representerar ute i verkligheterna. Så är det. Axén ser detta som ett slags konspiration av vänstervridna journalister i public service. Vilket motiverar honom att med buller och bång markera avstånd.
Själv har jag ett mer avspänt och långsiktigt förhållande till medievinklar. På ett sätt kan jag se det som ett slags demokratisk balansering. Som ordspråket lär oss så plägar tomma tunnor att skramla mest. I samhällets mest styrande sociala och politiska verkligheter – där de flesta människor bor och verkar – har konstruerade samhällsbilder av rasism och konspirationer nämligen mycket liten påverkan. Det som det talas mest om i radio och tv just nu har således högst marginell betydelse för de stora dragen i samhällsutvecklingen. Vad stort sker; det sker i mitten och oftast utan särskilt mycket ytterlighetstjatter från politikens utanförskapskretsar.