Michael Wolf är vd i Swedbank. I går lämnade banken sin rapport för andra kvartalet i år. Det går bra för Swedbank. Det är en god nyhet. Det glädjer mig som (ytterst blygsam) kund i banken. Framförallt gläds jag som svensk. När det går bra för de stora och rejäla bankerna så går det nämligen som oftast bra för Sverige. I kvartalsrapporten skriver Michael Wolf att det särskilt utmärkande under andra kvartalet var den "ökade aktiviteten bland våra företagskunder och volymtillväxten i storstadsregionerna."
Han berättar också att "utlåningsvolymerna ökade med 50 miljarder kronor." Sverige växer; skulle man kunna säga med andra ord.
Bankerna ligger lite pyrt till i de förtroendemätningar av samhällsinstitutioner som regelbundet genomförs. I 2013 års undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet hamnade bankerna långt ner på listan. Det betyder till exempel att människor ger bankerna något sämre förtroende än det militära försvaret men något lite bättre än de politiska partierna.
Jämfört med 2007 års förtroendemätning har det gått rejält utför med bankförtroendet. Då låg bankerna bland de bästa. Förtroendet låg i linje med vad FN och domstolarna åtnjöt.
I de tidsserier som SOM-institutet presenterar kan förtroendets upp- och nedgångar följas från 1986 och fram till 2013. 1986 var bankerna i topp. 1992 störtdök förtroendet. Efter 2007 års goda placering rasade det igen för bankerna.
Enligt SOM-institutet så byggs/skadas institutioners förtroende av ett antal orsaker. Människors egna erfarenheter spelar roll och det egna beroendet av verksamheten har betydelse. För att förklara de stora kasten i förtroendeopinionen som bankerna genomlevt sedan 1986 så är det dock knappast trovärdigt att främst hänvisa till individuella erfarenheter och beroenden. SOM-institutets eget antagande är att stor uppmärksamhet i medierna ofta är synonymt med negativ rapportering vilket leder till minskat förtroende.
Bankernas förtroendekurva bär syn för sägen. Den publika bankkrisen i början på 1990-talet fick förtroendet att rasa. I lätt medieskugga kravlade sig bankerna upp för att i full belysning rasa utför igen efter 2007. Det var då alla - inte minst finansminister Anders Borg - utsåg bankerna till medial favoritfiende.
Låt oss hoppas på ett bättre årtionde framöver. Swedbank är ingen fiende för ett samhälle som vill växa. Att skälla på bankerna för att de tjänar pengar är som att skälla på intjäningsförmågan hos det företag där man själv står på lönelistan. Fast värre.