Eländesvinkeln är populär i medierna. Inget konstigt med det. Den som vill synas för några sekunder i mediebruset får ta i. Den intresseorganisation som talar om "enstaka missförhållanden" möts oftast av en gäspning på redaktionerna; hur sakligt väl underbyggda intresseorganisationens uppgifter än är. Den som däremot lanserar sina intressen med hjälp av ord som "attack", "systemskifte" eller "barns elände" har betydligt större chans att få mediegenomslag.
SVT:s "Uppdrag Granskning" tog sig för något år sedan an hur barnrättsorganisationer använde barnfattigdomen i sina utåtriktade aktiviteter. UG:s granskning visade att flera av organisationerna vinklade till uppgifterna om fattiga barn på ett närmast otillständigt sätt. Bilden sattes av att var och vartannat barn i folkhemmet släpade sig fram i fattigdom och elände.
Efter SVT:s granskning har barnfattigdomsdebatten sansat sig betydligt. Häromdagen presenterade Rädda Barnen resultaten i sin undersökning "Ung Röst". Där framkommer bland annat att endast 1 procent av de barn och ungdomar som svarat saknar mobiltelefon, att 98 procent känner sig trygga hemma och att 97 procent upplever sig trygga i klassrummet. "Ung Röst" visar att det finns starka skäl att rikta bättre och starkare stöd till det fåtal barn som har det svårt och tungt. Samtidigt som det står klart att det inte finns någon grund för generella alarmistiska utbrott.
Inom partipolitiken är eländesvinkeln något av en dussinvara. Det finns tydliga samband mellan partiers/lobbygruppers storlek/avstånd till makten och eländeshalten i budskapen.
Häromdagen publicerades sig tre socialdemokrater på vänsterkanten - Suhonen, Carlén och Persson - på DN Debatt. Enligt författarna finns det ingen hejd på det elände som regeringen Reinfeldt ställt till med under sina snart åtta år vid makten. Angreppen på den "svenska modellen" har till exempel inneburit "ofattbara" skattebortfall, vanvård, "kraftigt ökande" fattigdom och ojämlikhet. Välfärden har "kraftfullt" nedmonterats samtidigt som dess finansiering inte längre kan garanteras.
Vem tror på detta? Utöver de redan troende?
Vare sig utsatta barn eller en regeringssugen socialdemokrati är hjälpta av eländiga överdrifter. För att göra samhället bättre för de som har störst behov - och därmed för oss alla - krävs istället mer av begåvade satsningar på kunskap, socialt stöd, arbete och framåtanda.