Folkpartiets Jan Björklund talade om feminism utan socialism. Jimmie Åkesson (SD) talade om Sverige utan islamism. Vare sig islamism eller socialism står på särskilt många svenskars önskelistor. Så i det avseendet var de båda talen inte särskilt utmanande.
Om helgens tal är något slags fingervisningar om hur partierna tänker sig valrörelsen så kan vi konstatera att medan SD kör hårt på sin gamla kärnfråga så är möjligtvis FP på glid mot en ny kärnfråga.
Jimmie Åkesson körde hårt i de uppkörda spår som partiet har i invandringsfrågan. Välfärdsstaten hotas av krasch om massinvandringen fortsätter. De gamlas pension och vård är i fara och kvinnor i LO-yrken som vill gå upp i arbetstid och lön kan glömma det om miljardrullningen till invandringen inte bryts. Grundbudskapet är att invandrarna helst inte ska komma hit. De som av olika skäl behöver fly från krig och katastrofer i sitt hemland bör hjälpas i närområdet. Detta gäller särskilt människor från islamska länder.
Jan Björklund hade prytt sin talarstol i Göteborg med parollen ”feminism utan socialism”. Björklund levde upp till innehållet i parollen. Sedan Maria Arnholm (FP) rekryterades in som jämställdhetsminister har Folkpartiet steg för steg breddat sin profil. Skolan, kärnkraften och det militära försvaret har fått maka på sig till förmån för jämställdheten mellan kvinnor och män.
Sedan Gudrun Schymans återuppståndelse i den rikspolitiska scenens medieljus så har det blivit än mer angeläget för FP att markera såväl socialliberalism som feminism. Sannolikt ett klokt strategiskt drag. Huvuddelen av Schymans väljare är vänsteryttrar av vänsterpartisnitt. Där har Björklund och Arnholm inget att vinna. Men blir det så att hypen runt Schyman fortsätter även i riksdagsvalrörelsen så behövs det alternativ för allmänborgerliga men starkt feministiskt intresserade väljare.
SD har typ noll trovärdighet i andra frågor än invandring. I en valrörelse är det därför närmast självklart att försöka hålla sig till just detta. Jämställdhet/feminism och en lite mjukare liberalism kan ge FP den bredd partiet behöver när andra kärnfrågor sviktar.
För dagen tycks Åkessons chanser att få störa vara något större än Björklunds chanser att få styra även efter 14 september.