Vrinnevilistan ställde upp i landstingsvalet i Östergötland första gången 2006. Partiet bildades som en protest mot den dåvarande landstingsledningens ambitioner att förändra sjukvårdens struktur i länet. En effekt av det nya strukturtänket var att Vrinnevisjukhuset inte längre skulle vara ett fullvärdigt akutsjukhus.
Om Paul Håkansson och de andra i landstingets dåvarande S-ledning hade fel eller rätt kan diskuteras på många seminarier. Det väsentliga i kråksången är att de inte fick rätt.
Norrköping reagerade mycket starkt på landstingsledningens strukturplaner. Omtanken om det egna sjukhuset mixades med väl känd misstänksamheter mot Linköping och mot landstinget. Norrköping gick med mycket sent i landstinget. Bygget av Vrinnevisjukhuset - som landstinget lockade med för att få med Norrköping - drog ut på tiden och var mycket omstritt under många år.
Vrinnevilistan - som i allt väsentligt stod av läkare och sjuksköterskor på sjukhuset i Norrköping - gjorde succé i valet 2006 och lyckades hålla ställningarna 2010. Tillsammans med den borgerliga alliansen har partiet styrt landstinget i snart 8 år.
Men nu är det slut. Som Folkbladet berättar om här och här i dagens tidning så ställer Vrinnevilistan inte upp i höstens landstingsval. Partiledaren och röntgenläkaren Lasse Pettersson säger så här i ett pressmeddelande som kom nu på morgonen: "Vrinnevisjukhuset är numera ett sjukhus med bred medicinsk verksamhet, en geriatrisk vårdavdelning har inrättats, labb för kranskärlsröntgen startar i vår och väntetider för besök och behandling i specialistvården är bland de kortaste i landet. Vrinnevisjukhuset är nu, i motsats till 2005, ett sjukhus som rustar för framtiden. Vårt parti har därmed inga specifika frågor att driva vidare och avsikten var heller aldrig att Vrinnevilistan skulle vara bestående."
Det är mycket ovanligt att partier slutar på det här värdiga och rationella sättet. Borde fler ta efter? Skulle till exempel något eller några av de 8 riksdagspartierna ha sakliga och rationella anledningar att komma till samma slutsatser som Lasse Pettersson och Vrinnevilistan?
Riksdagspartierna är lite som "amöbor" i jämförelse med Vrinnevilistan. De finns därför att de en gång har startats så att säga. Många av dem har sina rötter i 1800-talet och har hunnit med att förändras och förvandlas många gånger om. Att förhålla sig till dessa partiers "objektiva existensberättigande" kräver därför en lätt vanvördig vinkel och en släng av höftskjutarattityder.
1. Socialdemokraternas ursprungliga uppgift är avklarad sedan länge. Allmän och lika rösträtt och 8 timmars arbetsdag kunde bockas av långt tillbaka i förra seklet. I sin nästa fas skaffade sig S uppgiften att regera Sverige i eviga tider. När denna uppgift utmanades på allvar 2006 inleddes en famlande period där rådslag och kommittéer sökte efter meningen med föreningen. Det såg riktigt illa ut ett tag. Nu är det dock stabilare. En återkomst som ledande regeringsparti i höst kan återge partiet en uppgift i samhället. Ytterligare en valförlust innebär inte att partiet avvecklas. Däremot är det inte omöjligt att ytterligare några procent av väljarna avvecklar sina inre bilder av S som det naturliga regeringspartiet.
2. Moderaternas ursprungliga uppgift var tämligen hopplös. Att värna det bestående ståndssamhället mot frihandel, fackföreningar och demokrati var en återvändsgränd. Kronan är förvisso kvar; men det är också det enda. Svärdet klarar endast att försvara Stockholms regeringskvarter under en vecka. Penningpåsen är utsmetad så till den grad att svenska löner är bland de mest sammanpressade i hela den rika världen. Under decenniernas gång har partiet vinglat hit och dit mellan folkhemshöger och liberalhöger. Sedan M blev nya M har partiet övertagit S gamla uppgift som den som har hand om det stora hela. Vid en eventuell förlust av regeringsmakten i samband med höstens val lär knappast partiet avvecklas. Däremot är det inte otroligt att M gradvis återdefinierar sin uppgift som en intressebevakare för högre utbildade och högre avlönade tjänstemän.
3. Folkpartiets ursprungliga uppgift sönderfaller i flera olika delar. Rösträtt, regeringsbygga för höger och vänster och upplyst präktighet är väl bulken i FP: s ursprung. Skollärare, frireligiösa och nykterister av olika slag går som en röd tråd genom partiet. Folkpartiets mer moderna problem är att väljarna från och till funderar på vad partiet ska vara bra för. Tidigare försök att avveckla partiet genom att fusionera med Centerpartiet blev det aldrig något med. Avveckling är knappast aktuellt nu heller. Många spår att 1 eller 2 år efter en eventuell regeringsmaktsförlust i höst kan FP träda in som brygga för en skakig S-regering. Vilket skulle föra partiet i kontakt med en av sina ursprungsuppgifter. Folkpartiet är dock inblandat i streckstriden där det kan bli så att väljarna halar flaggan för FP som riksdagsparti.
4. Centerpartiets ursprungliga uppgift var att som Bondeförbund föra landsbygdsbefolkningens talan i en samtid som alltmer kom att domineras av fabrikernas disponenter och fackliga ombudsmän i brukssamhällen och städer. Centerpartiet har varit lyckosamt. Ursprungsuppgiften duger emellertid inte längre som underlag för ett politiskt parti. Likt FP har Centern från och till varit gränsgångare mellan höger och vänster. Partiet ligger nu farligt nära att bli avvecklade av väljarna. Om de inspireras av Vrinnevilistan borde de kanske överväga att fusionera med Moderaterna och på såt sätt själva kunna styra sitt öde.
5. Miljöpartiets ursprungliga uppgift var enligt grundaren och före detta folkpartisten Per Gahrton att skapa ett framtidsparti bortom höger- och vänsterblocken. Av detta är nu i allt väsentligt ett skol- och migrationsparti på vänsterkanten. Uppgiften att trycka på i miljöfrågor finns dock kvar. Båda de tänkbara regeringspartierna S och M har maktpolitiska skäl att hålla snacket igång med MP. Om detta innebär framsteg för miljön kan de lärda tvista om tills skäggen faller av. Att det är bra för MP är dock tveklöst. Avveckling är inte aktuellt.
6. Kristdemokraternas ursprungliga uppgift var att kriga för kristendomsundervisningens bevarande i skolorna, motverka pornografi och sedeförfall samt att i det stora hela stå på barrikaderna mot sekulariseringen av samhället. Likt Moderaterna redan tidigare erfarit så är det närmast hopplöst att motsätta sig utvecklingens och tidens ström. Partiets smala lycka var att det tidigt och uthålligt parkerade sig i den borgerliga sfären. Trots att Moderatnära stiftelser i flera val idkade utrotningskrig mot "bortslängda röster" på KD så stannade partiets lilla hop träget kvar. Uppgiften nu är att med hjälp av broder 4 procent hålla liv i Alliansdrömmar om fortsatt regeringsinnehav. Misslyckas det så borde KD överväga att hala flaggan på Vrinnevimanér. Kan vara svårt att hänvisa till att uppdraget är slutfört; så är det. Men det är vackert nog att hänvisa till att man försökt.
7. Vänsterpartiets ursprungliga uppgift var att införa Sovjetkommunism i Sverige. Sovjetkommunismen gick i drickat med buller och bång runt 1990. Det borde - kan man tycka - ha varit en signal om att blåsa av partiaktiviteterna även i Sverige. Partiet utmärker sig genom att vara det enda av de gamla riksdagspartierna som aldrig suttit i regering. Vilket förmodligen är partiets nuvarande och enda uppgift. Skulle V - utifrån den position och förslag man driver i dag - gå in i en regering så vore det sannolikt synonymt med avveckling. Därför håller sig V på sin kant och exploaterar hårt de rester av 1800-talstänkande som finns kvar ute bland medborgarna. Invandringen från länder som politiskt upplever totalitära regimer, inbördeskrig och kommunistiska partier och organisationer är betydelsefull för Vänsterpartiets ideologiska stillastående. Vare sig avveckling eller utveckling är aktuellt för V.
8. Sverigedemokraternas ursprungliga uppgift var att bevara Sverige svenskt. Som uppgift betraktad är SD: s uppdrag därmed minst lika hopplös som moderaternas och kristdemokraternas var en gång. Uppdraget var så att säga misslyckat redan när det sattes igång. Partiets valkrets är hyfsat stor. Vilket till dels beror på övriga partiers - framförallt S och M - besvär med att hantera invandringens mer besvärliga och påfrestande sidor. SD är ett obehagligt parti med grova utfall mot människor framförallt från muslimska länder på programmet. Dessvärre finns det obehagliga människor som responderar på obehagliga, missunnsamma och främlingsfientliga utspel. Avveckling är därför knappast aktuellt. Men utvecklingen borde kunna stoppas. Det är urbota dumt att knuffa ett stort antal allmänt behagliga människor i armarna på SD bara därför att S och M helst vill sopa hela frågeställningen under mattan.
Så summa summarum. Vrinnevilistan är knappast en förebild för riksdagspartierna. Partiernas uppgifter är i allt väsentligt så diffusa att det är omöjligt att säga om och när de är färdiga.