Vi börjar 2010. Fia är på väg hem från krogen. Från ingenstans kommer en man och flyger på henne bakifrån. Han slår ner henne, tar struptag och våldtar henne. Fia svimmar av stundtals men minns fortfarande varje detalj. Mannen stack från platsen när en förbipasserande upptäckte honom.
– Men han kunde aldrig tas fast. Jag såg honom aldrig. Han såg till att jag inte skulle se honom, säger hon.
Efter att tjejen larmat polis fick Fia åka till sjukhus på undersökning och för dokumentation och polisanmälan om mordförsök.
– Han försökte döda mig. Det rubricerades som grov våldtäkt och försök till mord, säger Fia som är kritisk till att mannen aldrig kunde gripas.
Utredningen pågick bara några veckor.
– Det tog väl ungefär tre veckor innan de sa typ vi hittar honom inte, hejdå. Jag tycker att de la ner det väldigt snabbt. I början var jag rädd att jag skulle stöta på honom igen.
Trots dna återfanns aldrig gärningsmannen.
– Det känns konstigt att man inte kunde få rätt på honom. Men det finns väl inte resurser. Det är viktigare att fälla någon som laddar hem film än att få tag i våldtäktsmän, säger Fia.
Hon tycker dock att poliserna som jobbade med hennes fall tog det på allvar. Det är själva utredningsarbetet hon är kritisk mot.
– De poliserna som var med då gjorde allt de kunde. Det måste jag tro för annars känner jag mig ännu mer sviken.
Samtalsterapi erbjöds från bland annat kvinnojouren, men bara under en kort period.
– Det finns jättebra stöd i stunden, men det finns ingen som följer upp. Det är snarare att man själv får höra av sig om man behöver stöd, säger Fia.
Sex år efter våldtäkten hände det som inte får hända. Fias man, som på den tiden hade alkoholproblem, misshandlade henne. Det var första och enda gången men Fia tog barnen och stack på sekunden. Den akuta hjälpen för familjen var omfattande. Det blev anmälan till socialen, möten mellan alla parter och Fia erbjöds skyddad identitet.
– Jag tackade nej. Jag kände redan då att det var alkoholen som var problemet. Om han slutar dricka skulle allt bli bra, och det blev det, säger hon.
Men efter inledande insatser tog samhället handen från familjen, åtminstone från Fia. Det räcker med att maken dyker upp på mötena och tar sin medicin.
– Rent tekniskt kan alltså männen gå på mötena och verka sköta sig. Sen kan de gå raka vägen hem och slå ihjäl frun. Det är lite konstigt att ingen frågat efteråt om det upprepats, eller hur det gått, säger Fia och syftar på risken att kvinnor far riktigt illa.
– Man får ett nummer och ett ’ring om det är något’. De tjejer som mår riktigt dåligt mår så pass dåligt att de skulle känna att samhället övergett dem. Risken är att de tar livet av sig ett halvår senare istället för att själv söka hjälp.
I Fias fall behövdes ingen mer hjälp. Maken fick stöd, hjälp och medicin och familjen bor nu tillsammans igen.
– Nu är han en bättre förälder än jag någonsin varit.
– Men det finns ju fall där det definitivt inte är så. Då är det jättemärkligt att ingen hör av sig och kollar läget. Att ingen följer upp.
För Fias del har livet lunkat på som vanligt. Hon har valt att gå vidare och hon har lärt sig hantera sviterna efter våldtäkten, även om det var en tung tid.
– Jag vet ju att det inte är mitt fel. Jag vet att jag inte kunnat göra något annorlunda. Jag gick hem från krogen och jag hade jeans på mig. Han kom från ingenstans, säger hon.
För Fias del var det aldrig aktuellt att tacka ja till skyddad identitet men hon vet själv hur viktigt det är för kvinnor i våldsamma relationer att kunna lita på hjälp. Hon är extremt kritisk till uppgifterna här intill, att utsatta kvinnors personuppgifter kan läcka ut. Och att det inte finns en plan i alla kommuner för att hantera känsliga uppgifter.
– Det är förjävligt, är en spontan tanke. Det måste finnas en handlingsplan för det som händer. Om man inte har det vågar inte folk söka hjälp.
Fotnot: Fia är ett fingerat namn.