Fuktighet på höjden och bredden

I en vädersituation med skurar har man ett typiskt förlopp. När solen börjar värma marken på morgonen avdunstar fuktighet från marken och följer med den varma luften som börjar stiga uppåt. De varma luftbubblorna avkyls när de stiger uppåt, dels genom kontakt med kallare luft högre upp, dels genom att lufttrycket avtar med höjden. Då börjar vattenångan att kondensera till droppar som bildar moln. När molnet växt till sig tillräckligt på höjden börjar de små dropparna kollidera och bilda större droppar som blir allt tyngre. Då får vi en skur som släpper ner vatten mot marken igen. Ju högre molnet växer upp desto längre väg faller dropparna genom molnet och kan fortsätta att växa. När de lämnar molnet och kommer ner i torrare luft börjar de att avdunsta men är ändå oftast stora nog att överleva till de når marken. Är luften under molnet mycket torr ser man ofta fallstrimmor från molnen men det kommer inget regn vid marken. Molnskikt som inte är så tjocka, men utbredda i sidled hinner inte bilda några större droppar, det blir på sin höjd lite duggregn ur dessa. Lyckas solen bränna hål på ett sådant molnskikt, t ex dimmoln, når solvärmen marken som värms och luften närmast marken stiger. Då kan den nå större höjder igen och en ny skur är ett faktum.