Det var i gryningen som jag satte mig i bilen för att köra iväg till jobbet. När jag kom ut på landsvägen möttes jag av kompakt ”Lützendimma”. Den låg som en hög mur framför mig och snart hade den slukat både mig och bilen. Jag kände mig som en blind där jag kröp fram på vägen i en dimma som var så tät att det var som att köra omkring i ett glas mjölk. Jag såg knappt nosen på bilen och ännu mindre vad som eventuellt gömde sig på vägen längre fram.
Då kom jag att tänka på Gustav II Adolf och hans öde på slagfältet den där dagen i november 1632. Jag insåg att det inte var speciellt konstigt att han i den täta dimman förirrade sig in bland fiendens trupper. Utan vägen hade jag själv inte haft en aning om vart jag var på väg. Till sist började dimman tunnas ut och jag återfick synen. När jag passerade över ett krön kom jag upp ovanför dimman och det var som en helt annan värld. Solen strålade från en klarblå himmel och när jag blickade ut över landskapet kunde jag se trädkronorna som stack upp som små öar ur ett vitt hav.
Detta förrädiska, men ack så vackra fenomen, hade bildats till följd av att markytan kylts av under den molnfria natten. Marken kyler i sin tur av den närmast omliggande luften och vattenångan i luften kondenserar – strålningsdimma bildas.