Det är träning för fortsättningsgruppen i parkour i Norrköpings gymnastikförening. Klockan är halv åtta på kvällen och ett gäng ungdomar mellan 9 och 15 år har samlats under Jonas Gründer och Anton Perssons ledarskap i Enebyhallen. Över hela hallen ställs plintar ut med, för en otränads öga liite för långt, avstånd emellan. Här ska hoppas på ett och samma ben, hela raddan.
– Det här är grundträning, för att lära sig hantera kroppen, öka motoriken och hitta balansen, förklarar Jonas.
En efter en hoppar deltagarna förbi, det gäller att sträcka på sig och att inte ”slösa för mycket energi”, så att man orkar mer. Vid sista plinten väljer några att avsluta med en framåt- eller bakåtvolt. Andra hoppar ner och rullar runt innan de ställer sig i ledet igen. Det här är parkouren i sin grund och i sin förlängning: att ta sig från ett ställe till ett annat så snabbt som möjligt, med en touch av style och finess.
– Parkouren har sin grund inom militären, det gäller att ta sig från punkt a till punkt b så snabbt som möjligt. För 15-20 år sedan kom den till Sverige och började bli allt större för 5-6 år sedan. Sedan har det ändrats lite, till att innehålla mer coola inslag med volter och så, lite mer ”stylish”, berättar Jonas.
Han har själv hållit på i elva år och är nu huvudtränare för parkouren i föreningen. Han kallar det hela en ”livsstil” och han verkar vara i gott sällskap: Det står 500 personer i kö för att få gå med i en grupp. Och då har man redan åtta-nio grupper om 20-30 personer i varje igång. Problemet ligger i brist på lokaler.
– Det är svårt att hitta tider. Vi har varit i kontakt med kommunen många gånger. Och försökt få andra att byta tider. Det är lite sent för nioåringar att träna klockan nio, men det är svårt, säger Jonas.
Att styrande partier har med i sitt budgetförslag att bygga en parkourpark i stan välkomnas av föreningen:
– Vi har tjatat på kommunen i flera år om att bygga en park. Vi får hoppas att det blir av!
Passionen för parkour ligger i friheten, menar han.
– Man lär känna sin kropp, att använda den som ett redskap, säger han och berättar att den gängse uppfattningen om att det mest handlar om att hoppa mellan hustak, inte alls stämmer:
– Det gör vi aldrig. Att klättra i träd är faktiskt också parkour, och det har väl alla gjort när de var små?
Lukas är 13 år och har tränat parkour i ett år ungefär.
– Jag kollade youtube-klipp när de gjorde volter och tyckte det såg coolt ut. Jag har mycket energi, förklarar han.
Vad är det bästa med parkour då?
– Att det inte finns något rätt eller fel när man kör. Det är bara att hoppa på!
11-åriga Elsa, som är enda tjejen i gruppen, är inne på samma spår:
– Man känner att man inte blir utskrattad om något går fel, säger hon.
Hon kör på oavsett om det är fler tjejer eller inte med, men skulle gärna se några till tjejer i gruppen:
– Det vore roligt! säger hon och berättar att ”dash” är roligast att göra:
– Då hoppar man över plinten med benen före, och trycker undan med händerna efteråt.
Att träna inomhus ger en bra grund när man sedan vill ge sig ut och hoppa på saker som finns ute.
– Inne kan man bygga upp hinder och ändra, så att man lär sig mera, förklarar Jonas.