I studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Child Development, intervjuade psykologerna Natalie Emmons och Deborah Kelemen vid Boston University 283 barn från två olika kulturer i Ecuador i Sydamerika.
Den ena gruppen var barn uppväxta i en typiskt katolsk miljö i huvudstaden Quito. Den andra bestod av barn från indianbefolkningen i regnskogarna i Amazonas.
Odödliga känslorSlutsatsen blir att alla barn, oavsett kultur, tycks tro att vi på något sätt existerar innan vi föds. Våra kroppar existerar inte före födelsen, men däremot våra känslor och önskningar. Vi är med andra ord odödliga.
Ingen skillnad i uppfattning kunde märkas mellan barnen, oavsett bakgrund. Att de katolskt uppfostrade barnen trodde på evigt liv, eller odödlighet, kanske inte förvånar. Men indianbarnen från Amazonas tillhör en kultur som saknar kopplingar till typiskt monoteistiska religioner som kristendomen och saknar i princip tro på ett liv före eller efter döden.
Medfödd tendensEmmons och Kelemen misstänker att förklaringen på fenomenet är ganska enkel: Vi föds sannolikt med en inbyggd tendens att uppfatta oss själva, och andra människor, som annorlunda än alla andra företeelser. Föremål vittrar sönder, djur är dödliga, våra kroppar är förgängliga – men våra tankar och känslor är eviga.
Barnen, som var mellan fem och tolv år gamla, hade alla en klar uppfattning om att ett nyfött barns kropp formas inne i mammans kropp, men alla trodde samtidigt att barnets innersta väsen, dess essens, eller själ om man så vill, existerar innan dess, innan befruktningen.
Det hela kan vara en sidoeffekt av vår fruktan för att inte finnas till, i kombination med en tendens att söka efter underliggande avsikter med det som sker, även när sådana inte finns. (TT)