Omid Rezvanis historia började vid 18 års ålder. Stort idrottsintresse och vadslagning gjorde att han började spela. Efter en kortare tid hade han utvecklat ett spelberoende.
Det skulle pågå i sex års tid och fick ingen vändning förrän han i princip spelat bort hela sitt liv. I Umeå fanns heller ingen med erfarenhet av spelmissbruk och Rezvani hänvisades till öppenvård för alkohol- och drogmissbruk.
– De sa: "Vi kan ingenting om spelberoende. Kan inte du söka material så kan vi gå igenom det tillsammans". Som beroende är det inte det man vill höra, säger han.
Men Rezvani är inte ensam. Möjligheterna till hjälp är väldigt olika. Vid 56 av landets kommuner erbjuds ingen behandling eller stöd alls för personer med spelproblem enligt en sammanställning som Centrum för psykiatriforskning (CPF) gjort åt TT.
Bara i 28 kommuner har man utbildad personal kring spelberoende. I övriga kommuner ingår det i stället inom ramen för övrig missbruksbehandling.
På länsnivå är till exempel Dalarna helt utan kommun som erbjuder hjälp.
– Konsekvensen blir olika kvalité i den vård vi hänvisar till. Vissa kommuner eller landsting har inte någon handlingsplan alls så det blir ett stort tomrum, säger Håkan Wall, psykolog och projektledare för den nationella stödlinjen.
CPF driver linjen på uppdrag av Folkhälsomyndigheten och det är dit personer som fastnat i spelmissbruk eller deras anhöriga kan ringa. Tanken är sedan att de ska få hjälp på kommunal nivå – något som i många fall inte är aktuellt.
– Har du problem med alkohol finns inarbetade rutiner för hur du ska tas emot. Det bör ändå finnas en lägsta nivå men där är vi inte ännu, säger Håkan Wall.
Uppskattningsvis två procent av befolkningen beräknas ha problem med sitt spelande. Ytterligare fem procent löper risk för att hamna i ett beroende. Bland unga män beräknas var tionde person ha problem men även bland äldre kvinnor har det skett en ökning.
Genom Folkhälsomyndigheten kan kommuner söka bidrag för att bygga upp förebyggande verksamhet. I år har två utlysningar skett, i den första var det blott sju kommuner som sökte.
– Problemet med spelberoende är att det är väldigt skambelagt. Därför är det en relativt liten andel som söker hjälp. Kommuner lägger hellre pengar på det som syns mer i form av negativa konsekvenser, säger Marie Risbeck, enhetschef vid Folkhälsomyndigheten.
Hon ser två grundproblem:
– Dels finns ingen nationell handlingsplan om vad som ska göras, dels ser inte kommuner sig som ansvariga.
För Omid Rezvani kom den avgörande hjälpen 80 mil söderut vid ett behandlingshem i Linköping.
– Fortfarande fattas mycket kompetens och kunskap om spelberoende, säger han. Vad som hade hänt mig om jag inte fått hjälp, det vill jag inte tänka på. (TT)