Tragedier som skakade Sverige

- Jag tror på värdet av den gemensamma riten. Vi behöver tillfällen då vi kan spegla varandras sorg, säger regissören Lars Rudolfsson som iscensatt den kväll till Anna Lindhs minne som på lördag sänds direkt i Sveriges Television.
Det blir en kväll med teater, dans och musik. Ann Sofie von Otter sjunger, Anna Vnuk dansar och Helena Bergström framför en nyskriven monolog. Även hon ser kultur som ett sätt att finna tröst.
- Det är lätt att tycka att livet är tröstlöst, framför allt nu när man inte kan titta på tv utan att känna sig fullständigt uppgiven inför allt fruktansvärt som händer, i Ryssland till exempel. Men då kan en sådan här kväll ge en kraft att gå vidare. a
Tanken har varit att skapa en föreställning i Anna Lindhs anda, en som hon skulle ha tyckt om att se.
- Vi vill ge starka känslor av närvaro, längtan och hopp, berättar Lars Rudolfsson.
Alla tillfrågade tackade ja, världsstjärnor som Benny Andersson och von Otter ställer upp för ett symboliskt gage. Anna Vnuk och hennes dansare avbryter sin pågående turné med hyllade föreställningen "Anna Vnuk sätter upp Cats" för kunna medverka.
- Det känns viktigt att vara med och en stor ära att bli tillfrågad.
Den 28 september infaller tioårsdagen av en annan nationell katastrof: 1994 sjönk Estonia och 852 människor dog.
852 individuella människoliv släcktes ut - men den mängden gör tragedin mer ogripbar, mer abstrakt än när bara en enda människa dör. Konstnären Maria Hall ger plats åt varje liv som tog slut med Estonia i sina teckningar som just nu visas på Göteborgs konstmuseum.
- Det är så svårt att handskas med detta, vissa upplevelser är oss övermäktiga. Det är mycket lättare att tycka synd om valen som dog utanför Uddevalla än om flyktingarna i Darfur. Det är för stort och för svårt och för jobbigt att tackla. Men ibland måste man försöka, säger hon.
Mycket av Maria Halls konstnärskap har redan före färjekatastrofen handlat om att skildra ett tillstånd av sorg och förlust och ge frånvaron ett .visuellt uttryck När Estonia sjönk blev ämnet så mycket större och tyngre. Hon började göra en serie verk om de döda, men främst för sin egen skull - även hon hade en närstående som dog vid olyckan.
Från början hade hon ingen tanke på att visa verken. Delvis av hänsyn mot de överlevande och de anhöriga, hon var rädd att det skulle kännas som ett snaskande i en tragedi. Men när hon efter nio år tittade på materialet kändes det så lågmält att ingen borde kunna ta illa vid sig.
- Om det nu fungerat som en sorts minnesakt för mig så vore det fint om det också kunde fungera som en minnesakt för andra.
Vilken roll kan just konst spela vid bearbetandet av kollektiva trauman?
- Det kan vara skönt att få ett annat språk som inte handlar om analys eller fakta, att man kan få bearbeta saker som hänt känslomässigt och intuitivt.

Information till våra läsare

Tragedier som skakade Sverige