På en sten i en skogsbacke utanför sommarstället minns Gunnar Larsson OS-gulden i 200 och 400 meter medley 1972 i München. Det senare tog han med blott två tusendelars marginal.
- Det är något som aldrig går ur. Speciellt starkt känslomässigt är ögonblicket då jag gick i mål.
Efter firandet med lagkamraterna gick han och lade sig vid fyra-fem-tiden på morgonen, ungefär samtidigt som terrorgruppen Svarta september nästlade sig in i OS-byn. Israeliska idrottsmän togs som gisslan och avrättades. På eftermiddagen vaknade Gunnar Larsson upp till ett OS i förstämning.
- Jag är glad över att jag hade tävlat klart. Det hade inte varit kul att tävla efter attentatet.
Miste sin mor
VM-guldet i Belgrad året efter var en större bragd, påpekar han. Då tränade han bara en tredjedel så mycket som inför OS.
Framgångssagan inleddes 13 år tidigare, efter en stor sorg. Gunnars mor gick bort.
- Det var tufft för pappa att uppfostra oss tre. Hur jag mådde? Att som nioåring mista sin mamma, det säger allt.
En höstdag kort efter moderns bortgång hittade han till Simhallsbadet i Malmö. Det började som en lek utan stora ambitioner. Allvaret kom senare.
- Simhallen blev mitt andra hem. Jag visste inget bättre än simträningarna med kompisarna. Jag ville inte missa någon träning.
En tankeställare
Så småningom kom ambitionerna. De äldre systrarna tävlade i OS och kom sexa som bäst. Det blev en tankeställare.
- Jag tyckte att jag borde kunna göra bättre ifrån mig än dem.
För att bli världsbäst drog han nytta av sin envishet, talang, kroppsbyggnad och, inte minst, sin ledare som trodde på honom.
En annan avgörande egenskap var att kunna förenkla saker.
- Jag tycker att folk krånglar till det i onödan, de ser bara hindren. Genom idrotten har jag lärt mig att förenkla saker och hitta olika vägar till mål.
Trivdes i näringslivet
Efter VM-guldet 1973 la han av med elitsimningen. Han hade vunnit "allt som gick att vinna" och hade svårt att motivera sig. Desto bättre kunde han i näringslivet tillämpa det han praktiserat i elitidrotten: övervinna hinder, få folk med sig, sätta samman ett bra lag och få ut det bästa ur människor. Att jobba med organisationsutveckling var väldigt tillfredsställande.
Men efter flera givande karriärbyten sa det stopp i 55-årsåldern.
- Jag har haft ett bra liv, men de senaste fem åren har varit trista. Det är tråkigt att ha mycket att ge och inte kunna få jobb. Tydligen är man slut på arbetsmarknaden när man är 55. Fast nu har jag skakat av mig det. Jag sitter här i backen och njuter av solen, säger Gunnar Larsson.