Rynkor i blickfånget
Provokationen ligger vanligtvis som en smocka i luften när Elisabeth Ohlson Wallin, ofta refererad till som "Ecce Homo"-fotografen, visar sina bilder. Men nya utställningen "Livet - med tiden" på Galleri Kontrast i Stockholm beskriver hon som "smekande bomull."
Att fota Astrid Hellqvist Augustsson, född 1917, var särskilt roligt. "Hon var otroligt energisk och älskar Evert Taube och rosor."Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Foto:
Elisabeth Ohlson Wallin är fotografen som vant sig vid att ha en hotbild hängande över sig efter flera uppmärksammade utställningar som strävat efter att blottlägga förtryck, ofta mot homosexuella. Utöver "Livet - med tiden" är hon aktuell med "In hate we trust" på Norrköpings stadsmuseum, där hon iscensatt reella hatbrott mot HBT-personer i en serie bilder.
- "In hate we trust" är till skillnad från det här oerhört otäcka bilder. Det är lite mysigt för mig att ha utställningarna samtidigt, för det visar verkligen två sidor av mig. De som har lite svårt för mig ska se den här utställningen! uppmanar Elisabeth Ohlson Wallin där hon sitter omgiven av "sina" åldringar.
Tröttsam fixering
Ja, i Galleri Kontrasts vardagsrumsstora utställningssal hänger de äldre i blickfånget, en plats de sällan föräras. Invid varje porträtt en kort text: Namn, födelseår och nedtecknade brottstycken från ett långt liv.
- Vår tid är så otroligt fixerad vid den unga människan. Bara det att folk faktiskt opererar sig för att se yngre och yngre ut. Jag vill hylla den åldrande människan och visa respekt för allt de upplevt.
Det fotograferande Elisabeth Ohlson Wallin livnär sig på, pressfotograferande, framhåller hon som ett skräckexempel.
- Att en 50-årig kvinna inte får vara på ett omslag har ju självklart påverkat mig att göra den här utställningen. Jag har fyllt 46 år själv nu och mitt eget åldrande är också något jag funderat över.
Men det vore inte en utställning signerad Ohlson Wallin om hon inte också adderade någon slags twist till det dokumentära: På varje porträtt har hon projicerat en ungdomsbild som den fotade och hon valt ut tillsammans. Trots det estetisk intresseväckande i tilltaget kan jag inte låta bli att undra om det är eftergift till åskådarna, en oro över att intresset för äldre på bild inte räcker?
- Nej, säger Elisabeth Ohlson Wallin bestämt. Snarare är det för att visa det som många äldre människor känner: "Jag har fyllt 90 men jag känner mig som 35." Ändå pratar många över huvudet på dem.
Utanför agendan
Redan i slutet av 60-talet presenterades begreppet "ageism", på svenska "ålderism", det vill säga diskrimineringen av äldre i samhället. Ett halvt sekel senare tycks problemet fortfarande ligga utanför agendan, utom möjligen i valtider. Vi diskuterar huruvida Elisabet Ohlson Wallins fotografier förevigar en slags "inte ska väl jag"-generation, de som vuxit upp med snällheten som ideal.
Kommer snällheten dö ut med den här generationen?
- Ha ha, nej det hoppas jag inte. Det är bra att de som börjar åldras i dag kan ta för sig men vi måste också se vad de som är 80 år i dag verkligen har, och inte utnyttja deras snällhet.
Så jobbar vi med nyheter