Allting började med "Sms från Soppero". Boken skrevs 2007 som bidrag till en romantävling och följdes tre år senare upp med "Hej vacker". Böckerna kretsar kring 13-åriga Agnes från Solna som, precis som författaren själv, har sitt hjärta betydligt längre norrut. I lappländska Soppero finns både Agnes morföräldrar och Henrik, renskötarsonen som blir hennes förste pojkvän.
I "Ingen annan är som du" har Agnes hunnit fylla 15. Henrik har gjort slut men Agnes älskar honom fortfarande. Hon ligger på sängen hemma i Solna, längtar till Soppero och väntar på sms som aldrig kommer.
Ann-Helén Laestadius är långt ifrån först om att skildra en ungdomskärlek viktigare än livet självt, men den samiska kontexten är ny.
- Jag märker på reaktionerna från unga samer hur viktigt det är för dem att få läsa om sig själva och sitt eget liv. Ingen har skrivit om dem förut, säger Ann-Helén Laestadius.
Levde dubbelliv
Under uppväxten i Kiruna levde Ann-Helén Laestadius ett slags dubbelliv. Hemma var hon stolt same med släktingar som ägde renar, gick i kolt och skrev samisk poesi. I skolan förnekade hon allt som hade med sitt ursprung att göra för att slippa bli kallad lappjävel.
- Med mina böcker vill jag berätta att det har blivit så mycket bättre nu. Dagens unga vill klä sig i kolt och gör det med självklarhet. De är stolta över att vara samer.
Men utanför samiska sammanhang är kunskapen om Sveriges minoritetsbefolkning skral. "Har samerna en egen valuta?", "Använder de datorer?", är frågor som Ann-Helén Laestadius fått när hon föreläst i skolor. Med en bok som "Ingen annan är som du" blir det tydligt att samiska och icke-samiska ungdomar bär på precis samma känslor och brottas med lika stora och små problem.
I "Ingen annan är som du" har språket en viktig roll. Agnes kan inte samiska och hamnar därför långt ner i hierarkin. Hon kämpar för att få läsa samiska i skolan och för att bli accepterad i den värld hon så starkt känner att hon tillhör.
I mejl och meddelanden på Facebook får Ann-Helén Laestadius bekräftelse från sina unga läsare. Lika många läsarreaktioner kommer från föräldrar som, liksom Agnes mamma, har skuldkänslor och känner att de berövat sina barn ett språk.
Generation utan språk
Ann-Helén Laestadius är själv same utan språk. Precis som Agnes önskar hon att hennes mamma hade pratat samiska med henne under uppväxten, men det där är komplicerat, förklarar hon.
- Det är väldigt känsligt för mamma det där att hon inte lärde mig samiska. Hon växte upp i en tid då man inte fick prata samiska i skolan och liksom många ur hennes generation valde hon att inte föra samiskan vidare till sina barn. I dag ångrar hon det.
För att ta igen vad hon själv förlorat jobbar Ann-Helén Laestadius för att sonen Willis ska få modersmålsundervisning i samiska när han börjar skolan till hösten.