Redan i farstun talar Harald Hamrell om det lustfyllda i att arbeta med Beckgänget under de 15 år som han regisserat elva av succéfilmerna. I samma andetag nämner han tomheten som infann sig efter en produktions slut, och hur han med tiden lärt sig hantera den.
Likväl som han lovordar författarduon Sjöwall och Wahlöö för deras framåtdrivande och samhällsreflekterande författarskap, beklagar han baksidan av arbetet med polisfilmerna.
- Folk kan tro att polisfilmer är det enda jag gör och så är det inte, säger regissören som har ett 30-tal filmer och tv-produktioner på sitt samvete.
Ingen tv
Passionen för rörliga bilder stimulerades inte av familjen. Tvärtom rådde tv-förbud hos akademikerfamiljen i Kåbo, Uppsala. Pappa var chef för Afrikainstitutet, mamma en av landets första kvinnliga matematiker. För att kunna titta på tv smög han till grannens hus - fram tills han fick en egen apparat i julklapp i tioårsåldern.
- Konsekvensen blev att jag vigt mitt liv åt tv och film. Jag fastnade för det magiska i Super 8-filmerna.
Efter ett intensivt arbete i garaget var debutfilmen Snorre och Mumien redo att visas för klassen i kemisalen. Han var elva år.
- Tillfredsställelsen av att höra deras skratt var enorm. Då kände jag att jag ville beröra folk. Jag ville fånga en berättelse i rörlig bild. Det var en urinstinkt att uttrycka mig. Jag kan inte uttrycka mig på annat sätt.
Samma passion
Sedan den dagen har passionen för film genomsyrat Haralds liv. Under svenskalektionerna skrev han historier, på träslöjden snidade han motljusskydd och handkameraställning.
- Jag känner fortfarande samma glädje, samma passion, när jag står på en inspelningsplats.
Skådespelarkarriären började lika tidigt. På storasysterns inrådan, som var 17 år äldre och själv skådespelare, skrev han ett elvasidigt brev till regissören för filmen Emil i Lönneberga. Visserligen var Harald bra busig, pallade äpplen fastän de hade gott om egna i trädgården, men Emil fick han inte bli. Trots sina elva år var han tre-fyra år för gammal.
Inte för sent
Desto gladare blev han då han ett par år senare blev antagen till Vilgot Sjömans film En handfull kärlek.
Den tidiga regidebuten till trots lärde han sig snart hur tuff filmbranschen var. Inte ens den prisbelönade egna filmen Läcka vid reaktor 4, 1981, gav någon fribiljett till större produktioner. Det dröjde ännu sex år - till filmen Skulden. Sedan dess har dörrarna stått vidöppna för Harald Hamrell. Och projekten haglar än.
- Det har varit oerhört kul att h ålla på med min passion. Tyvärr har jag inte hunnit uppleva så mycket annat, som att resa med familjen. Men det är inte för sent än.