"Jag är stolt över pappa - jättestolt"
En mamma som lämnade familjen, en pappa som älskade sin dotter men som också söp och slarvade. Och så drömmen om kommunismen.I den hyllade debuten "Mig äger ingen" skildrar Åsa Linderborg en mycket speciell barndom.
Åsa Linderborgs debut "Mig äger ingen" har höjts till skyarna i recensionerna. Men hon tror inte att hennes pappa hade tyckt om den. Foto: Nils Petter Nilsson/Scanpix
Foto:
- Jag är stolt över min pappa. Jättestolt. Verkligen, säger Åsa Linderborg i ett kalt sammanträdesrum på Aftonbladets redaktion.
För trots att "Mig äger ingen" beskriver en barndom som ligger väldigt långt från curlingföräldrarnas ideal, är det en barndomsskildring som fullkomligen sväller över av kärlek. Härdarmästare Leif Andersson var kanske inte så noga med kosthållning, vardagsekonomi, tandborstning och sängkläder.
Men han var - för att citera en känd svensk popsångare - en jävel på kärlek. Sedan mamman lämnade, kretsade hans liv kring "gummelumman". De var bundis och polare.
Inget rött bläck
- Min pappa var värd att berättas om. Han liknar ingen annan människa jag har känt eller ens hört talas om. Det fanns ett värde i det.
Men det fanns också andra värden, fortsätter Åsa Linderborg.
Kommunismen går som en röd tråd genom hela uppväxten. Pappa är kommunist och tillsammans drömmer de om det klasslösa samhället, där alla hjälper varandra, där det inte finns pengar och där till och med den svenska vintern är avskaffad. Men han vågar bara drömma; man får inte skriva checkar med rött bläck. De kan ju tro att man är kommunist!
- Högern har en bild av arbetarklassen som helt ointelligent. Vänstern har en bild av arbetarklassen som helt utan fel och brister. Jag ville väl visa att arbetarklassen består av individer, precis som alla andra kollektiv. Det finns både bra och dåliga sidor. Så visst är det en politisk bok, men det är ingen debattbok.
Pappans dåliga sidor blir mer och mer påtagliga ju äldre han blir. Alkoholen tar en allt större plats. Pengarna tryter, flyter bara bort. Alla års slitande på metallverket börjar ta ut sin rätt. Mamman, Tanja, träder in i bilden mer och mer. Hon drömmer inte bara om kommunismen, hon arbetar aktivt för den. På ett sätt som pappan aldrig vågat.
Ingen bitterhet
- På sätt och vis finns hon ju med i hela boken eftersom det var helt avgörande för pappa och mig att hon lämnade familjen. Många som har läst boken har nog uppfattat det som att hon lämnade oss. Men jag menar att hon lämnade pappa, fast inte mig.
Det finns ingen bitterhet i rösten, vare sig den skrivna eller den talade, när Åsa Linderborg pratar om sin mamma.
Arvet från mamma
- Mamma gjorde bara samma sak som alla kvinnor i hennes släkt har gjort. Min mormor träffade en annan man och lämnade sin döttrar hos deras pappa. Och min gammelmormor är också uppvuxen hos sin pappa. Man ärver ju ofta konfliktlösningar.
- Hon gav mig andra saker i stället. Pappa kom från ett hem med extremt luthersk arbetsmoral, som också innebar att man skulle tiga still. Medan mammas familj var aktivister, de demonstrerade, delade ut flygblad och så vidare. Det har jag fått från henne: man har rätt att hävda sin ståndpunkt.
Det arvet har Åsa Linderborg förvaltat väl. Ingen som läst hennes debattartiklar på Aftonbladets kultursidor lämnas oberörd. Är man lagd åt höger, blir man förbannad.
Är man lagd åt vänster, skrockar man förnöjt. Stridbar, provocerande, drastisk - eller, om man så vill, rabiat plakatvänster.
- Det som gör att jag är kompromisslös vad gäller klassorättvisor, det är ju arvet från pappa. Jag hatar klassamhället. Jag gör verkligen det. När jag skriver, är det med erfarenheten av att ha levat med honom - en helt jävla utarbetad människa. Jag vill ge röst åt de som aldrig talar.
Så jobbar vi med nyheter