Det är med ett litet drömmande leende som Rafael Edholm glider fram på sin vespa och ställer den intill kaféet. Vilket får sin förklaring så fort han kommer in.
- Jag älskar min vespa! Den gör alla dagar lite roligare. Livet blir lite på låtsas, lite vackrare, säger han.
För tillfället är livet intensivt, ett klimax nalkas. En psykologisk thriller som han har regisserat och samproducerat de senaste tre åren har nått klippningsstadiet. Det är omvälvande, men långt ifrån det viktigaste i livet.
- Ingenting kommer i närheten av min son, han är livet för mig. Film är bara en gestaltning av livet, slår han fast medan han världsvant snurrar sin spagetti al frutti di mare runt gaffeln.
Stängda dörrar
Därmed inte sagt att det var en lek att slå sig in i filmvärlden. Knappast. Under barndomen fanns inga drömmar om film, men gott om kärlek från mamman och styvfadern. Han minns sig själv som envis och bestämd, inte grinig. Han ägnade sig åt "killgrejer" - hockey, fotboll, äventyr och att "tjusa tjejer bakom träden".
Vid fyllda 17 fick han sin första kontakt med skådespelaryrket. Som statist i Dramatenuppsättningen Kung Lear i regi av Ingemar Bergman. Det gav blodad tand.
Men till genombrottet var vägen lång och krokig. Den gick genom modell- och mindre skådespelaruppdrag i Paris, teaterstudier i New York, staden han älskar, och i Los Angeles. 29 år gammal återvände han till Sverige. Men hur ivrigt han än knackade förblev dörrarna till filmvärlden stängda.
Genombrott
Tills han råkade den danska regissören Susanne Bier på en fest. Det ledde till en stor roll i Den enda rätta, hans genombrott.
- Det var en enorm bekräftelse.
Därefter var efterfrågan stor, främst för roller som bad boy.
- Det är kul, men varje roll är en förolämpning mot mig som person. För uppdragsgivarna säger "du är perfekt för att spela ett svin". Hur gör jag? Alla har vi våra mörka sidor. Det är härligt att plocka upp dem i en fiktiv värld utan att skada någon. I det verkliga livet är jag snäll, mesig och omtänksam. Jag bryr mig.
Utseendet innebar inga genvägar, i varje fall inte i yrkeslivet, hävdar han bestämt och visar förtjust några silvergrå hårstrån (förtjusta tycks även en och annan kvinnliga kafébesökare vara). Inte heller talang eller inspiration allena ger han mycket för.
- Det finns ingen hemlighet, utan de som vågar och de som inte vågar. Det finns tusentals människor som är intelligentare och talangfullare än vad jag är, säger han och pekar ut mot gatan.
- Inspiration är en överskattad lyx, talang kan man leva på kanske i ett halvår. Resten är hårt arbete och hängivenhet.