Nu har även jag hängt av mig kavajen och kastat mig in i den tid av förväntningarnas förbannelse som kallas för semester. Det bor en sentimental, naiv skogsmulleromantiker i min själ, med betoning på naiv. Det missfärgade tältet, det vidbrända stormköket och de lövtunna liggunderlagen släpades fram ur gömmorna. Avkommorna fick ta del av mina skrönor om barndomens harmoniska tältsemestrar, där solnedgångarna var magiska och abborrarna befriade från ben. Av någon anledning valde vi bort skogens fricamping mot en välrenommerad campingplats. Jag försvarar mig med att det berodde på mina döttrars ”bajsa i skogen-skräck” men inom mig vet jag att det bottnade i min egen bekvämlighet.
Väl inne på det monstruösa campingområdet, slog det mig att semester för många familjer handlar om ett mästerskap i snabba upplevelser, inklusive sockerkickar, under så kort tid som möjligt. Vårt tält, med vingligt stormkök och luggslitna tältstolar, placerades i campingens Favela, granne med sopstationen och latrinerna. Vi var campingens kåkstad, semesteridyllens barfotabarn. Eftersom VM i Brasilien var inne i slutskedet, trivdes jag alldeles ypperligt i den kategorin. För att ta oss till stranden eller diskstationen, fick vi tillåtelse att beträda Beverly Hills och på avstånd kunde vi se hur de riktiga människorna bodde och betedde sig. Min mellandotter slog huvudet på spiken när hon utbrast:
”Varför ska folk iväg och campa när de ska ha det precis som hemma?”
Vi passerade luftkuddelandet, där barn med tvåliters colaflaskor i händerna gjorde krampaktiga kullerbyttor på uppblåsta jättemadrasser. Vi observerade hur en fyraåring tvingade i sig en mjukglass som innehöll fler kalorier än en trerätters middag, ett barn som samtidigt färdades i en trampbil som inte trampades, utan knuffades fram av den lille prinsens föräldrar. Vi passerade ett så kallat äventyrsbad med fyrfiliga vattenrutschbanor, vågmaskiner och badleksaker som var större än vårt tält. Vi promenerade genom ett bostadsområde där husbilarna var stora som lokaltrafikens bussar. Innanför staketen till palatsen, byggdes och målades verandor och gräsmattor klipptes. Rastlösa vuxna svettades med dessa besynnerliga aktiviteter medan de barn vi skymtade, satt stilla i sällskap med sina surfplattor och colaflaskor. Under vår promenad på den gigantiska campingen såg vi hela Liseberg och Gröna Lund på samma gång, men vi såg inte till någon som satt stilla och läste en bok och heller inga lekande barn.
Under campingvistelsen, som för övrigt var mycket angenäm, fick jag säga ”NEJ” till mina barn fler gånger än jag behövt göra under deras hittillsvarande liv. Jag fick säga nej till de groteska mjukglassarna, till tvålitersläsken och till att köpa en fyrhjuling, optimistjolle eller en husbil. Barnens ha-begär förbyttes snart mot en lindrig självömkan, som i sin tur utvecklades till det vackra tillståndet leda. Och där någonstans, i tristessen över att ha en farsa som alltid säger nej och som sitter still och läser en tråkig bok, övergick ledan till kreativitet. Två deformerade tältpinnar, en hårsnodd och en samling kottar, räckte för att barnen med lite övning blev riktiga fenor på slangbella. Att de sedan pepprade sin semestrande pappa med kottar är något man får räkna med om man är en principfast tråkmåns. Det är bara att skjuta tillbaka.
Nästa vecka ska vi ägna oss åt den uråldriga konsten att meta abborre.
Abborre med ben i.
Fångas, avlivas, rensas och tillagas.
Bör ej förväxlas med frysta fiskpinnar.