Långt ut mot Södra Finnö, i gränslandet mellan Söderköping och Valdemarsviks kommuner, tronar ett grått trähus med utsikt över dal och hav. Det är drömhuset som Sten och Birgitta lät bygga för att tillsammans njuta av platsen på äldre dagar. Sten har spenderat alla sina somrar där sen 1958 och det var där de möttes och blev kära, 16 respektive 17 år gamla.
Men Birgitta hann bara njuta av huset i några månader innan hon avled i sviterna av en hjärntumör 2012.
– Jag lät bygga trätrall runt hela huset för att hon skulle kunna gå runt här. Vi fick en fin sista höst, säger Sten, uppenbart berörd av minnet.
Paret bodde fram till dess i Linghem. Birgitta var hemmafru och fanns alltid där för de två barnen som nu vuxit upp. Sten arbetade som ingenjör och senare som vd för flera teknikintensiva företag på frammarsch. Bland annat var han vd på HTC i Söderköping under flera år av den snabba expansionen. Men 20 maj 2009 hände något som kom att förändra livet för familjen. Birgitta berättade att det hade hänt något konstigt, att hon tappat minnet och vaknat upp när hon gick runt i bara tofflor ute i Linghem.
– Jag sa att vi åker in till akuten direkt för att utesluta tumör. Hon fick göra en röntgen, och fick utlåtandet att det var ingen tumör. Det var det som stökade till det, säger Sten.
Det var början på vad Sten anser vara en lång rad vårdmissar och som beskrivs autentiskt i boken. Det är bland annat utdrag ur mejl med läkare, onkolog, verksamhetsutvecklare och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Den första diagnosen Birgitta fick var epilepsi, men när medicinen inte hjälpte och hon bara blev sämre och sämre blev Sten mer och mer säker. Det var en hjärntumör.
– Jag hade sökt så mycket på olika sajter och alla symptom stämde. Jag ville inte säga till henne att jag tror att du har en tumör, men samtidigt var det en pina, att vården inte gjorde någonting.
Det visade sig att Sten hade rätt, men Birgitta fick ändå vänta i en operationskö i veckor.
– Jag var vansinnig. När de klantat till det men ändå inte kunde ge henne prioritet i kön.
Sjukvården Lex Maria-anmälde sig själva efter den försenade diagnosen men Socialstyrelsen påpekade enbart att kommunikationen mellan avdelningarna behövde förbättras.
Vid operationen hon till slut fick lyckades man inte få bort hela tumören och efter sex veckor var Birgitta lika dålig igen. Sten greppade det sista halmstrået av hopp och sökte vård på ett specialistsjukhus i Hannover, Tyskland.
– Där gjorde de en kanonoperation. De röntgade henne till och med under själva operationen för att se om de lyckats innan de avslutade. Och de fick bort hela tumören.
Hur mycket extra tid gav det henne i livet?– Många klarar sig bara sju månader, upp till ett år. Man kan nog säga att hon fick två år extra i livet.
Men tumören hade hunnit ge Birgitta allvarliga skador på hjärnan. Hon var snubblig, hade svårt med motoriken, minnet och logiken. Sten tillbringade all sin tid med henne och jobbade hemifrån, på nätterna och när hon låg och vilade.
Till slut kom nya tumörer, nya resor till Tyskland och nya efterbehandlingar i Sverige. Sten fortsatte kampen för Birgittas vård och från 2011 slutade han jobba för att vårda henne på heltid. Så inträffade nya komplikationer och ännu ett misstag gjordes i vården, enligt Sten.
– De bytte cytostatika utan att kolla om det var en ny tumör och vid det laget var jag så slut och höll på att gå under själv. Jag orkade inte protestera.
Resultatet blev att Birgitta fick inre blödningar och lunginflammation och hon avled kort därefter.
– Jag kände nästan direkt att den här historian måste berättas, det gick inte att undgå. Jag började direkt göra research, gå igenom mina anteckningar och mejl. Jag skrev och grät som en idiot en hel vinter.
Drevs du av hämnd?– I början handlade det om hämnd. Men sen blev det ett sätt att bearbeta det. Det handlar om att berätta hennes historia. Dels är det en berörande berättelse, många kvinnor har lätt att identifiera sig med Birgitta, men också en upplysning om att man inte ska förvänta sig att vården fungerar. Man måste vara aktiv och agera själv.
Vi går runt i huset för att hitta en lämplig plats för fotografering. Jag frågar om inte minnena blir allt för tunga i huset som var deras dröm.
– Det känns bra ändå, att känna att man fortsätter på det vi gjorde gemensamt. Det är vi ändå.