Krönika Det finns nog ingen sport där utövarna är så duktiga på att kritisera varandra högt och lågt som i ridsporten. Det tror jag är ett välkänt faktum. Det mesta sker i tystnad. Det sker bakom kulisserna likt en rånare om natten.

Det handlar om allt från vilket bett du använder till om du inte höll lite hårt på vänster tygel där över oxern. Ser inte hästen på filmen något halt ut i vänster bak? Men herregud, hur kan ryttaren hålla så hårt, är det inte lite rollkur?

Hur kan den där tjockisen ens få äga en häst?

Vi. Letar. Fel. Och allra värst är det på sociala medier. Där är alla experter.

På sociala medier slaktas alla, inklusive världseliten, värre än vid Stockholms blodbad. Det finns ingen pardon. ”Kan du göra det bättre själv”, gäller inte här. Här är det var man för sig själv.

Allt är fel.

Alla är skyldiga.

Till allt.

Vi ska inte ens tala om vikthetsen online. Det har gått så långt att ryttare med lite mer kroppsmassa måste ha egna Facebookgrupper för att fly dömandet. Jag vet till och med fall där ryttare under 20 år numera vägrar rida sina hästar efter att ha fått inpräntat online att de förstör hästen med sin ”enorma” 70 kilo tunga kroppshydda. ”Stackars häst”. ”Djurplågare”. Det faktum att hästen istället blir stående utan motion till följd av mobbningen är sekundärt.

Facebookmobben är totalt skoningslös.

Debatten om allas lika värde tycks vara totalt meningslös.

Men det är inte sociala medier som är roten till problemen om du frågar mig. Jag tror att kulturen är större än så. Jag tror att attityden på sociala medier är en spegling av ridsportens faktiska ovilja att vara transparent.

Ridskolor som sparkar ut elever som är för tunga är verklighet.

Självfallet måste ridskolor kunna säga ifrån för hästarnas välfärd, men kanske ska detta vara tydligt från dag ett i ridskolans stadgar. ”Våra hästar rids av ryttare som är si och så långa och si och så tunga”. Då behöver ingen kränkas med en käftsmäll i form av ”du har blivit för tjock, hejdå”. Det här sker faktiskt. Först när vi börjar prata om hästar och vikter kommer detta att kunna förändras. Vi måste våga ta upp elefanten i rummet.

Det handlar såklart inte bara om vikt. Det handlar om ridsportens allmänna ovilja att ta upp obekväma ämnen. Hur jobbar vi för att motverka nätmobbning och mobbning i det verkliga livet? Hur motverkar vi elitismen och prylhetsen? Hur jobbar Svenska Ridsportförbundet mot frågan om näthat och mobbning?

Jag har jobbat som ridsportjournalist ett tag. Någon konkret plan har jag inte sett, även om det såklart är möjligt att den finns. Men faktum är att elitismen inom ridsporten fortsätter att blomstra. Det ska vara det dyraste. Det finaste. Det mest exklusiva. Bekvämt för häst och ryttare är sekundärt. De tidigare nämnda lite större ryttarna måste till och med handla i specialbutiker eller beställa handsytt. Det är enda chansen att få tag i passande prylar. Men det pratar vi inte om. Vi gör, som vanligt, och lägger locket på.

Att öppna en kritikbox mot ridsporten är som att öppna Pandoras ask. Ridsporten tycks inte riktigt vilja granskas, samtidigt som ridsporten vill in i idrottens finrum.

Det skulle vara otroligt uppfriskande med en offentlig handlingsplan från Svenska Ridsportförbundets sida.

Hur ska vi få alla ryttare att känna sig välkomna?

Hur ska de, som inte har det lika gott ställt slippa dömas för sina mindre exklusiva prylar eller sin travhäst som inte anses vara ”en riktig häst”?

Vad gäller för hästar och ryttare i förhållandet mellan kroppsvikt och hästens storlek?

Pandoras ask måste öppnas.

Vi måste våga prata om elefanten i rummet.