Krönika Läste en krönika i veckan om debattklimatet i Sverige, och i resten av världen med för den delen, en i raden av många på samma tema.

Jag sällar mig till skaran och instämmer. Har skrivit om det förut, men tyvärr känns det alltid aktuellt. Läser i den lokala facebookgruppen med skräckblandad förtjusning - mest skräck, inte så mycket förtjusning - och där har det återigen nåtts bottennoteringar vad det gäller att slänga ur sig så många oförskämdheter som möjligt. Följer en gnällig kommentar, fast jag egentligen inte vill, om långsamma fordon på E22 under morgontimmarna, som har renderat inte mindre 166 kommentarer, den ena mer uppretad än den andra. Och sen de sedvanliga motkommentarerna förstås. Det är lite som att pilla på en sårskorpa, det gör lite ont, men jag kan samtidigt inte låta bli. En och annan yngre människa blandar sig i och ifrågasätter hur vuxna beter sig och hur dåliga förebilder vi är. Mm, håller med.

Diskuterar liknande saker med eleverna i skolan, näthat i största allmänhet. Tonårstjejer får sina bilder kapade och plötsligt dyker den där bikinibilden från i somras, det där lite halvtöntiga poserandet med kompisarna, upp i ett helt annat sammanhang, och blir då plötsligt också nåt helt annat, taget ur sitt sammanhang. Den blir en halvnakenbild som kan kommenteras av vem som helst, betygsättas och hatas på. (Svenskläraren i mig kan heller inte låta bli att förundras över språkbruket, när slutade vi att hata saker och istället hata PÅ dem?)

En av våra mest kända krönikörer skrev för några år sen om hur han har för vana att svara på alla kommentarer, även de av mer hatisk, uppretad karaktär. Han berättade då hur förvånade folk blev, över att det faktiskt finns en riktig människa där på andra sidan, som läser. När de då blev konfronterade med sin kommentar bad de flesta om ursäkt, “de menade ju inte nåt av det där, det var mer en kul grej.” EN KUL GREJ?? Hur kan det någonsin vara en kul grej att ösa sitt hat över en människa som uttrycker en åsikt, även om den inte stämde överens med min egen? Hur kan vi ha blivit så alienerade att vi inte fattar att det är riktiga människor som får ta emot detta?

En av mina elever erkände att hen skrivit några taskiga saker till en annan person, men det var ju bara för att den hade helt fel åsikter och värderingar, det var väl inte så konstigt? Upplyser personen om att det är det som kallas demokrati, att vi faktiskt får tycka olika. Men tänk så enkelt det vore om alla kunde vara överens om vissa saker. Som att det är ok att tycka olika, att alla är lika mycket värda ändå, och att det kanske hjälper om vi lyssnar lite på varandra och försöker förstå. Bara tänk om det vore så.