Svår tillvaro för många svenskadopterade
När Enrica var sex år fick hon veta att hon var adopterad.- Jag tror att allting hade kunnat bli bättre om jag fått veta det från början, säger hon.Istället blev det en ständig känsla av utanförskap. Svårigheter att ge och ta emot kärlek. Och psykisk sjukdom.
- Jag vill gärna berätta om min biologiska släkt för mina adoptivföräldrar, säger Enrica. Men jag märker att de inte gärna vill höra. Det handlar nog om att de inte känner sig tillräckligt älskade av mig. FOTO: ROBERT SVENSSON (011-200 463) robert.svensson@folkbladet.se
Foto: Fotograf saknas!
Det tog många vuxenår innan hon kunde slå sig till ro och bilda familj.
- Jag litade inte på människor. Man kan säga att jag lider av en tillitsskada. Jag bytte killar ganska ofta förr. Och det var alltid jag som gick. Jag valde att gå innan jag själv blev övergiven.
"Sökte bekräftelse"
När Enrica träffade killar handlade det inte så mycket om kärlek.
- Jag sökte bekräftelse. Hela livet har jag känt mig utanför och oälskad. Det är svårt att älska sig själv och få en bra självbild när man blivit bortlämnad.
Enrica känner igen sig i de olika berättelserna i Susanna Matwejeffs avhandling (se artikel nedan).
- Man ska inte tro att det bara är att adoptera ett barn och att allt sedan är frid och fröjd, säger hon. Det finns vissa problem som är genomgående för nästan alla som blivit adopterade.
Besvärlig tonåring
Ofta kommer problemen i tonåren.
- Då söker alla sina identitet, men det blir ännu mer påtagligt när man inte vet vilka ens föräldrar är. Man kan inte känna sig älskad för den man är när man inte vet vem man är.
Enrica flyttade hemifrån när hon var 15 år.
- Jag var svår, säger hon själv. Utåtagerande och tonårsbråkig. Hängde ihop med fel kompisar.
Hon var ett år när hon kom till adoptivföräldrarna på Tjörn. Sitt första år tillbringade hon på barnhem.
- Först när jag själv började läsa psykologi förstod jag hur viktigt första året är i ett barns utveckling, säger hon. Ungefär 60 procent av alla som förlorar sina föräldrar före två års ålder drabbas av psykisk sjukdom i vuxen ålder.
När Enrica fått veta att hon var adopterad funderade hon mycket på hur hon varit när hon kom till adoptivföräldrarna.
- Jag frågade hela tiden min adoptivmamma, men hon sa alltid "du var väl som alla andra barn". Hon ville ju bara känna sig som en vanlig förälder till ett vanligt barn. Men vi var ju inte en vanlig familj.
Tjock syndakatalog
Adoptviföräldrarna var medlemmar i pingstkyrkan.
- Egentligen hade jag det bra. Jag växte upp och fick en god kristen grund. Ändå vände jag mig mot det. Man fick inte sticka på söndagar, inte spela kort. Syndakatalogen var tjock. Jag kunde aldrig känna kärleken.
Hon klandrar inte adoptivföräldrarna.
- De gjorde ju så gott de kunde med det bagage de hade med sig. Och de försökte. De ville ha en kelig unge som satt i knät. Men jag kunde inte knyta an. Det är först nu på senare tid som jag har kunnat knyta an till andra människor.
Istället blev det djuren Enrica slösade sin kärlek på.
- Djuren sviker inte. De finns alltid där. Det var bra för mig att jag kom till en gård med djur.
När Enrica var 25 år tog hon kontakt med sin syster.
- Mina adoptivföräldrar visste namnet på mina biologiska föräldrar och de visste att jag hade två syskon.
Mamma väntade
Enricas biologiska mamma hade så småningom berättat för syskonen att de hade en syster, som blivit bortadopterad.
- Jag ringde till min syster och när vi pratat en stund sa hon "vänta ska du få prata med mamma, hon är här". Min mamma hade väntat på att jag skulle höra av mig, men hon hade tänkt att om jag inte hörde av mig innan jag fyllde 20, så blev det nog aldrig.
Så småningom träffade Enrica både sina biologiska föräldrar och sina syskon, en bror och en syster. Pappan var omgift och Enrica fick fyra halvsyskon på köpet.
- Den jag har bäst kontakt med i dag är min moster som bor i Danmark. Hon har berättat för mig att mamma sagt att det inte gått en dag utan att hon tänkt på mig. Själv har hon haft svårt att prata om det med mig.
Ilska och bitterhet
Enricas mamma och pappa låg i hemskillnad när hon blev till.
- Mamma jobbade mycket och mormor tog hand om mina syskon. Varken mamma eller mormor orkade ta hand om ett barn till. Därför blev jag bortlämnad. Det är klart att jag känt mycket ilska och bitterhet. Varför fick mina syskon växa upp i familjen och inte jag. När jag träffade min syster visade det sig att hon hela livet varit avundsjuk på mig som blev bortadopterad. Hon trodde att jag fått det mycket bättre än hon.
Inga gemensamma minnen
Som ensambarn hade Enrica längtat efter syskon.
- Men mina syskon blir ändå aldrig som syskon. Vi har inga gemensamma minnen. Det blev väldigt påtagligt när min syster fyllde år. Då satt hon och min bror och pratade om hur de tvingades äta Vårgårdaris när de var små, hur äckligt det var. Då kände jag mig väldigt utanför. Men man kan ju inte dela något man aldrig haft.
Idealiserad bild
En kort period bodde Enrica hos sin pappa och hans nya familj.
- Det var kul. Precis som alla adopterade hade jag idealiserat mina biologiska föräldrar. När man sedan träffar dem blir det nästan som en nyförälskelse. Sedan märker man så småningom att de är vanliga människor de också. Oj då, de var visst inte perfekta.
Hon berättar förtjust om hur hon upptäckte att hon och hennes pappa gick på exakt samma sätt. Om hur viktigt det var att hitta fysiska likheter.
Fiktiva promenader
I dag har Enrica ett gott förhållande till både sina adoptivföräldrar och sina biologiska föräldrar. Syskonen hör av sig vid födelsedagar.
- Men jag har inget nära förhållande till någon av dem. Och ibland önskar jag att mina syskon kunde bry sig mer.
För Enrica har vägen till ett harmoniskt liv varit lång.
Hon har varit manodepressiv och stundtals mått väldigt dåligt.
- Vändningen för mig kom när jag fick självavård i Vilbergskyrkan. Innan hade jag provat ungefär allt som finns i form av nyandlighet. Jag har också gått hos psykolog. Det gjorde jag när jag fått barn. Då var jag osäker och fullständigt skräckslagen. Men psykologer kan bara ge medicin som dövar.
Själavård
- Under de själavårdande samtalen har jag gjort fiktiva
promenader och träffat både mina adoptivföräldrar och biologiska föräldrar. Det har hjälpt mig att förstå mycket hos mig själv, vad mina reaktioner beror på. Jag tror att alla, speciellt adopterade, skulle behöva själavård.
<span class=Rub1>Var nöjd och håll käft
<span class=Ing><B>LINKÖPING
Var nöjd och håll käften.
Om man är född i Sverige och har blivit adopterad av en svensk familj, är det den attityden man möts av.
- Det här är en osynlig grupp, säger Susanna Matwejeff, som skrivit en avhandling om svenskfödda adopterade.</B>
För barn som adopteras från andra länder är situationen annorlunda.
- Då syns det ju tydligt att de inte liknar sin mamma och pappa, säger Susanna Matwejeff. De får frågor om sitt ursprung. Både på gott och ont naturligtvis. Men med svenskfödda adopterade är det väldigt lätt att det blir som en stor hemlighet.
I sin avhandling, som skrivits vid universitetet i Linköping, visar hon hur viktigt det är att söka sin rötter. Hon har intervjuat 20 vuxna adopterade mellan 28 och 78 år. Hälften är män.
- Det finns en uppfattning att män inte skulle ha samma intresse av att söka sitt ursprung som kvinnor, säger Susanna Matwejeff. Men min forskning visar att det stämmer inte alls. Det är precis lika viktigt för män som för kvinnor.
Och viktigt är det.
- Det är väldigt viktigt för alla adopterade, även om några inte erkänt det ens för sig själva.
Ska vara tacksam
Men att börja söka sina rötter är inte alltid lätt.
- Det finns en attityd att man ska vara tacksam för det man fått. Man har fått det bra och därför ska man inte söka sitt ursprung.
Många har skuldkänslor gentemot adoptivföräldrarna för att de vill söka efter sina biologiska föräldrar.
- Det är vanligt att man väntar till adoptivföräldrarna är döda, eller så söker man i hemlighet.
Några som Susanna Matwejeff intervjuat hade inte fått veta att de är adopterade förrän i vux
Så jobbar vi med nyheter