Det är nu lite drygt två år sedan journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson benådades efter att först ha gripits i Ogadenprovinsen i Etiopien. Därefter dömdes de och tillbringade nära ett år i Kalityfängelset. På onsdagen är Martin Schibbye i Söderköping för att gästa "Nyfiken på" och berätta om denna tid utifrån deras gemensamma bok "438 dagar".
Gradängsalen på Nyströmska skolan är fullsatt till sista plats – man fick flytta föreläsningen hit på grund av trycket på biljetter. Man ser också en större åldersblandning än vanligt den här kvällen. Tidigare på dagen har Schibbye också föreläst för gymnasieelever, "Det var så tyst att man kunde höra en knappnål falla" som Björn Grip från föreläsningsföreningen uttryckte det.
Ja, det är en stark historia som Martin Schibbye berättar. De faktiska omständigheterna är ganska välkända efter den uppmärksamhet fallet fick när det var aktuellt men fokus i föreläsningen ligger mer på de mänskliga detaljerna, möten under fängelsetiden, de små ljusglimtarna som gav styrka.
Schibbye berättar om bakgrunden med taktiken att komma in i Ogadenprovinsen i Etiopien genom att gå över gränsen med gerillan ONLF, tillfångatagandet, skottskadorna, skenavrättningen och den absurda filminspelningen, riggad av Etiopiens vicepresident. Och sedan om tiden i fängelset, hur man klarar isolering utan att bryta ihop.
– Ett tips till journalister, lär er dikter och att gå i åttor om ni hamnar i isolering, går man åt samma håll hela tiden blir man snurrig, säger Martin Schibbye.
En viktig dag var när de två journalisterna fick dela cell.
– Jag var euforisk då, det var den lyckligaste dagen i mitt liv.
Efter domen hamnade de på Kality-fängelset och trots vidriga förhållanden hittade man in i en gemenskap där.
– Det var en väldig nyfikenhet som mötte oss, det är en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan. Det fanns så mycket glöd och solidaritet, samarbete, berättar Schibbye som snabbt inser att det är lika mycket en omskolningsanstalt som ett fängelse de befinner sig på.
Den 10 september 2012 benådas de och lämnar landet. Han beskriver några av de lärdomar han dragit efter denna tid.
– En sak jag vill skicka med er är: skriv på upprop för samvetsfångar och skicka brev, det är så oerhört viktigt att man märker att omvärlden bryr sig.
Efteråt blir det fritt för frågor och åtskilliga passar på, bland annat undras om hur Johan mår.
– Han mår bra men har tagit det lugnt, vi är lite som bröder efter den här tiden, säger Schibbye som själv säger sig må bra nu förutom en större stresskänslighet.
– Men första året i frihet var nästan värre än året i fängelse, säger han och förklarar att skrivandet av boken var nyckeln till att komma tillbaks till ett vanligt liv.
Efteråt får Martin Schibbye en varm applåd av den uppenbart nöjda publiken som denna kväll är större än någonsin förr.