Susanna Alakoski, född 1962, debuterade sent som författare med den prisade romanen ”Svinalängorna” år 2006. Efter detta har hon gett ut ett antal böcker som till exempel ”Oktober i fattigsverige”(2012) – en bok som renderade henne Moapriset samt Vi:s litteraturpris för 2013 och Ivar-Lo-priset 2014. Hon tackade dock nej till Lenin-priset 2013 eftersom hon inte på något sätt ville förknippas med totalitära ideologier.
På tisdagen är Susanna Alakoski på besök i Söderköping för en föreläsning i Nyfiken på – det är tredje gången hon är här.
Den bok hon ska föreläsa om är "April i anhörigsverige" som utkom 2015.
– Det är en syskonbok till "Oktober i fattigsverige" kan man säga, de hänger ihop, förklarar Susanna Alakoski när Folkbladet träffar henne innan föreläsningen i Nyfiken på-serien ska börja.
Hon tillägger att böckerna rent stilistiskt påminner om varandra.
– Jag försöker att skriva undersökande i de här böckerna, mycket är skrivet i dagboksform. Det blir en slags sorgesång med många röster som tillsammans bildar en helhet, säger Susanna Alakoski.
Som titeln antyder handlar "April i anhörigsverige" om alla dem som drabbas av att någon i deras närhet befinner sig i missbruk av någon form.
– Det här är den bok som varit svårast att skriva. Det är en slags körsång där mina egna erfarenheter finns med, erfarenheter jag inte var redo att uttrycka förrän nu, säger Susanna Alakoski som poängterar hur många som lever under dessa förhållanden.
– Barn med missbrukande föräldrar upplever att man är ensammast i världen. Det finns så mycket skam och skuld runt de här frågorna och kan jag göra något för att lyfta anhörigproblematiken är jag jätteglad.
Hon bedömer dock att allt fler på senaste tiden har beskrivit anhörigsituationen i böcker, musik och pjäser. Dessutom vill Susanna Alakoski framhålla att det faktiskt finns en framsida med att ha vuxit upp med missbrukare.
– Jag brukar säga att hade jag ett företag skulle jag bara anställa barn till missbrukare, många är högt presterande, kreativa, pålitliga. Man kan vända det dåliga måendet till något bra.
Hur ser du på att det nu märks allt starkare drogliberala strömningar?
– Diskussionen utgår ofta från brukaren. Jag har aldrig hört någon anhörig som önskar att cannabis släpps fritt eller som vill liberalisera tillgången till alkohol. Man ska tillfråga anhöriga i sådana frågor för att få med även det perspektivet, menar Susanna Alakoski.
Hon berättar om den norska specialistpsykologen Frid Hansen (vars forskning finns beskriven i boken) som efter att ha jobbat med barn till missbrukare öppet har reviderat sin diagnostisering av barn med ADHD – en symtominriktad diagnostisering.
– Hon är självkritisk idag, många av de symptom man använder för att bestämma ADHD kan man också se hos många barn till missbrukare, något som inte uppmärksammats tidigare, säger Susanna Alakoski.
Så börjar det hela, de drygt 80 personerna (helt fullsatt) får höra Alakoskis föreläsning och hon läser även högt ur delar av boken. Efteråt blir det en liten frågestund och därefter rungande applåder. Jo, nog gör Susanna Alakoski en stor insats för att synliggöra de anhörigas perspektiv.