Tur, flyt, medvind, att rida på fru fortuna. Och å andra sidan: otur, oflyt, osis. Känner ni igen orden? De betecknar en djupt irrationell känsla av att tingen – ja, själva världen – är emot oss eller då å andra sidan på något mystiskt vis stöttar oss i tillvaron.
Det finns något djupt humoristiskt i denna känsla – framför allt när det drabbar andra. När jag första gången såg Pang i bygget-scenen när en skogstokig John Cleese spöar sin bil med ett mindre träd när bilen vägrar starta för femte gången i ordningen höll jag på att skratta ihjäl mig. Det måste vara igenkänningshumor det handlar om, ty jag har varit där. Jag har velat misshandla döda ting i tron att de – och alla andra ting – är en del i en stor konspiration med det yttersta syftet att jävlas med mig.
Jag har alltid betecknat mig som en relativt rationell person. På senare år i allt högre grad dessutom. Religioner har inte mycket att hämta hos mig, ej heller new age-teorier eller visdomsord från indianer eller några andra mer eller mindre trovärdiga ”leva i samklang med naturen”-folk för den delen.
Men även jag har alltså ibland känt den gastkramande känslan av att själva tingen är emot mig. Kan något gå snett så kommer det att gå snett. Det här kan ske under vissa perioder och efter ungefär den tredje händelsen där slumpen liksom jobbar emot mig tycker jag mig se mönstret. Jag tittar tillbaks och ser hur olyckorna staplar upp sig.
Det kan handla om något med bilen som strular till sig. Eller att tv-boxen lägger av precis innan en match jag väldigt gärna skulle vilja se parat med att jag tappar ett glas som krossas över hela köksgolvet. Varje händelse för sig ingen stor sak men staplat på varandra under kort tid: missflytsperiod.
Det kan också vara specifika företeelser men utspridda över en längre tid. I mitt fall är det bokade evenemang som drabbats av någon sorts förbannelse. För två år sedan bokade jag i present till min hustru biljetter till en föreställning på Göteborgs stadsteater med komikern Peter Apelgren i huvudrollen. Vi såg mycket fram emot denna helg men så, dagarna innan föreställningen nås vi av beskedet. Peter Apelgren har blivit sjuk och föreställningen ställs in, senare ska en ersättare tas in. Ridå.
Ett aktuellt exempel är den konsert med Olle Ljungström vi skulle bevista i Linköping i början av maj. Allt hade ordnats med ledigheter och annat och så dagarna innan: Ljungström har blivit sjuk. Jaha. Konserten flyttas fram till tisdagen den 28 maj. När ni läser detta har alltså ett av två möjliga alternativ inträffat. Antingen har min förbannelse förstärkts genom en tredje besvikelse eller så har den brutits. Och där, mina vänner, har vi denna krönikas ”cliffhanger”. Fortsättning följer.