Vi ses på Pias favoritcafé på Skönbergagatan och hon har en avslappnad stil, som sig bör när det enda hon har kvar att göra i yrkeslivet är att lämna tillbaka mobilen.
– Jag har kommit på att jag måste köpa mera fritidskläder! säger Pia leende.
Nu behövs det inte så mycket kavajer längre. Hon har fyllt 63 år och har just gått i pension i förtid.
– Jag och min man började prata om det när vi fyllde 50, man behöver ju planera lite för det. Nu börjar en ny fas i mitt liv. Jag ska landa i det fram till hösten, sen kanske jag tar uppdrag någonstans, jag låter det vara öppet, säger hon.
Men hur hamnade Pia i Söderköping? Hennes historia börjar i Dalarna, vilket man kan höra spår av i dialekten.
– Jag kommer från en liten kommun som på många sätt påminner om Söderköping. En pittoresk trästad med mycket landsbygd.
Staden heter Säter och hon lämnade den för Linköping när hon började läsa beteendevetenskap. Efter utbildningen började hon jobba med personalfrågor och hon har under åren haft flera olika arbetsgivare. Bland annat Säters sjukhus, Vägverket, Försäkringskassan och Sjöfartsverket. Att hon så småningom blev östgöte för gott har hon kärleken att tacka för.
– Jag hade kompisar kvar i Linköping och var där och hälsade på. En kväll när vi var ute på Frimis träffade jag en kille från Finspång. Det var han som gjorde att jag flyttade till Finspång 1994.
Under 90-talet tog Pia klivet upp till jobbet som personalchef, först på Gränges och sen på landstinget i Östergötland. 2009 började Pia jobba som personalchef i Söderköping och hösten 2015 tog hon över rollen som kommunchef, efter att Susanne Sandlund avsattes, från ena dagen till en annan.
– När Mattias Ravander, som han hette då, frågade mig om jag ville ersätta henne sa jag: Aldrig i livet! Det blev en chock.
Men med lite närmare eftertanke och ett tydligt uppdrag var hon ändå beredd att anta utmaningen.
– Jag tog den och har aldrig ångrat det.
Hon hamnade dock mitt i den stora flyktingvågen, som påverkade alla kommuner.
– Första året var väldigt turbulent, men också utmanande och roligt. Jag fick mycket stöd av både ledningen och politiken.
Har du alltid haft en vilja att bli chef?– Nej. Jag har varit fascinerad av de som tänkt på karriär. Jag har aldrig tänkt så utan det har bara blivit så. Sen har jag trivts som chef, men jag hade inte velat göra det tidigare, säger hon.
I hennes tjänst ingick ett nytt uppdrag – att få kommunens förvaltningschefer att jobba som en enhet och stötta varandra.
– Det är alltid svårt tror jag. Det finns en utmaning i att få folk att jobba tvärs över gränserna. Men det fanns ingen direkt konflikt.
Har du lyckats?– Ja det tycker jag. När det går bra för kommunen då går det bra, men när förvaltningarna har det svårt med ekonomin blir det svårare att se till kommunens helhet, då dippar det. Men det finns ändå en grundläggande respekt för varandra.
Och nu har kommunen en väldigt ansträngd ekonomi.– Ja, men jag är inte orolig för Söderköping. Det är en fantastisk kommun och ort.
– Jag tror den största utmaningen ligger i att rekrytera och behålla personalen. Vi slåss om många yrkesgrupper, lärare, sjuksköterskor, fysiska planerare och socionomer till exempel. Därför behöver vi de nyanlända, vi klarar oss inte om de inte kommer in i vårt yrkesliv.