Har ni tänkt på att allt i samhället omkring oss blir alltmer slimmat, strömlinjeformat, övertänkt; ja, vissa kanske skulle kalla det "professionellt"? Allting ska vara genomplanerat och noga analyserat. En kultur har formats som är å ena sidan självbespeglande, å andra sidan självkorrigerande. Detta genom medias allt större roll i människors liv och den upphävda personliga integriteten som skett efter de sociala mediernas ankomst. Syns du inte så finns du inte, men se till att presentera dig på rätt sätt.
Vi har vant oss vid alla dessa tv-program som profiterar på lusten till kändisskap typ "Idol". Där "lär" man sig hur en artist bör vara för att slå igenom i mediebruset. Tyvärr är "lärarna" totalt inkompententa vad gäller musik och den oändliga värld som ryms inom denna konstart, det är möjligt att de är bättre i disciplinen marknadskännedom men det ju är faktiskt en annan sak.
Och annan media hänger på och skriver pseudoartikel efter pseudoartikel om röstning, eventuella tårar, juruns elaka formuleringar och troligtvis helt konstruerade konflikter inom densamma. En win-winsituation för de inblandade medierna, en loose-loosesituation för alla oss som fortfarande inbillar oss att musik är en konstart som har en unik förmåga att uttrycka något om den värld vi lever i och som förtjänar att tas på allvar.
Nej, jag tror inte att någon artist på min personliga tio i topp-lista skulle funnit nåd inför Idol-juryns stränga blickar. För på min tio i topp-lista finns inga artister som stryker medhårs eller som anpassat sig till något annat än sitt eget konstnärskap. Och om musikaliskt konstnärskap har idoljuryn inte kompetens att yttra sig - men det skulle förmodligen inte hindra den.
Jag besökte Söderköpings bio häromdagen för att titta på Hungergames 2. Jo, den var inte alls dum. Men det som fastnar är egentligen inte Katniss framfart i skogen med sin båge och det uppenbart hemska i att anordna tv-bevakade utslagstävlingar till döds. Nej, det är programledarens påklistrade skratt. Ett "professionellt" skratt. Det otäcka är att jag har sett det förut. Jag har sett det i olika produktioner som synts i svensk tv, både i reklam-tv och i svt. Ett plastigt, obehagligt, ytligt, övertänkt flin med många vita tänder som känns helt ospontant men som skapar "bra tv". Det är detta flabbande flin som möter våra barn och ungdomar i dagens mediavärld.
Jag roar mig ibland med att gå in på svt-arkiv och kolla på gamla tv-program som man minns för att se hur de står emot tidens tand. Det har lett till två reflektioner. För det första: man behöver bara gå tio år tillbaks i tiden för att det ska kännas uppenbart daterat, eller kanske kan man säga "oprofessionellt". För det andra: jag tycker om det. Jag tycker om sprickorna, skevheterna, otydligheterna. Ty jag tror att det är i dessa öppningar som det mänskliga bor.