Utbildningskontoret hade på onsdagen bjudit in dem, inom ramen för årets Globala veckor, för att prata om rasism och hur man hamnar i en högerextrem rörelse.
Folkbladet var med vid besöket på De Geer-gymnasiet. Det var en stark berättelse från bådas sida: Tatiana Håkanson som adopterades till Sverige som sexåring, från Brasilien, och Daniel, ex-nazisten som lämnat den högerextrema rörelsen och nu gör vad han kan för att motverka nyrekrytering.
Tatiana Håkanson är föreläsare om rasism. Hon tog kontakt med Daniel och nu har de föreläsningskonceptet "Svartingen & nazisten" ihop. De är både vänner och kollegor.
De beskriver hur de högerextrema rörelserna återigen växer sig starka, mer organiserade än på 1990-talet, politiskt engagerade, hur de tar plats på stolar. Ett parti är Nordiska motståndsrörelsen, NMR.
När Daniel, som inte vill uppge efternamn på grund av dödshot, får frågan hur orolig han är över det som händer i dag säger han:
– Jag tycker att det är skrämmande att se hur de växer. Vi försöker få andra att inte välja den vägen.
Tatiana Håkanson berättar om hur hon hamnade i ett vitt överklassamhälle, och som den enda svarta på skolan blev extremt utsatt för mobbning.
– Det blev så illa att jag började slåss för att få mobbarna att sluta mobba mig.
Det som blev hennes räddning var fotbollen, hon kom att spela på elitnivå.
Daniel kommer från invandrartäta Gottsunda utanför Uppsala, från en dysfunktionell familj med alkohol och tablettmissbruk.
– Min pappa uttryckte sig väldigt vardagsrasistiskt under hela min uppväxt. Stötte vi på en familj som var mörkhyade kunde det vara: "Tänd pannlampan, nu blir det mörkt".
Daniel hade problem i skolan, var bråkig, och drogs som väldigt ung till skinnskallarna med sina kängor och bomberjackor. Där fann han en gemenskap, en extrafamilj, med musik, supande och främlingsfientlighet.
Till slut kändes skinheadkulturen "tråkig" och Daniel kontaktade NMR, för att "engagera sig mer politiskt i kampen".
– När jag var aktiv ville vi ha ett vitt samhälle, ett ariskt samhälle. Vi vill helst att alla skulle vara blonda och blåögda. Vi ville inte ha folk med diagnoser – men många av oss i rörelsen hade diagnoser. Jag har dyslexi och adhd.
Om någon inte tyckte som de skulle de slås ihjäl, eller deporteras. Det pratades också om gaskammare.
Kunde man inte ta makten via demokratin väntade väpnad revolution. Ett revolutionsmanifest fick Säpo att knacka på hemma hos Daniel och hans mamma.
Daniel, som beskriver att han var hjärntvättad, orkade till slut inte med att leva med det ständiga hatet, judehat, hat mot sin homosexuella syster och en händelse där han hoppade jämfota på en annan persons huvud.
Vändningen, vägen ut, en lång process, började med att en barndomskamrat tog med honom på en grillfest med gamla skolkamrater, invandrare, som kom fram och sa att de såg honom som människa, inte "idioten".
När Tatiana frågar honom om någon under hela hans uppväxt någonsin frågat honom: "Hur mår du?" blir svaret: "Nej".
– Upprepa inte historien. Försök att visa civilkurage, säger Tatiana till eleverna och uppmanar dem att säga i från när någon säger eller gör något rasistiskt.
– De använder er tystnad för att komma till makten. Ställ er upp, rakryggade och var medmänniska.