Marleys ande svävade över reggaefestivalen
Än en gång svävade Bob Marleys ande över Skärblacka.Och solen, den lyste åter över festivalen till hans minne. När den i lördags genomfördes för 27:e gången.Kidz of Babylon, kanske nästa stjärnskott från Blacka, framförde då bland annat en nidlåt om - grannorten Vånga.
Kidz of Babylon med bl a sångaren Kevin Acuña, trumpetaren Ida Hermansson och basisten Alexander Refsby.
Foto:
Sångaren Kevin Acuña är 18 år och studerar på film- och musikgymnasiet i Norrköping. Att det blivit reggae för hans och de andras del är inte att undra på.
- Nej, här i Blacka är man ju född med reggae. Det har funnits så många att inspireras av här.
Det var kul när du sjöng, att det är synd om dem i Vånga.
- Folk tycker att jag sjunger så. Fast jag sjunger faktiskt "Sion - allas vårat Vånga". Men visst är det en ironisk låt om Vånga.
Jodå - som det där med att "De har ett fotbollslag/ som inte vunnit på år och dag...". Och Sion, det syftar ju då på Jerusalem. Som är ett särskilt begrepp inom reggaekulturen... eller om man nu ska säga religionen.
Men som vi här avstår från att ens försöka ge oss in på.
Släpps inte in
Spelningar har Kidz of Babylon en del av. Fast ett problem är, att såpass många av dem är så unga. På pubar t ex, där släpps de ju inte ens in.
Och framtiden då? Jodå, nog kan det bli något av med den.
- Jag tror att de flesta i bandet vill sikta högt. Men vi har ingen brådska.
När vi frågar efter reggaesångare han inspirerats av svarar Kevin, att det är så många, så många.
- Men man kommer ju inte ifrån Bob Marley.
Länge såg detta ut att bli en mulen och kylslagen lördag. Men ungefär när Folkbladet anländer till festivalen, där den hålls under björk och lönn invid gamla Folkets hus, spricker molntäcket upp. Snart är alla molnen som bortsopade från himlens blå.
- Halleluja! utbrister då konferenciern. Gud är god! Bob Marleys ande flyter ännu omkring bland träd och buskar här i Skärblacka...
Marleys minneskonsert är en folkfest för orten, väl också årets största. Här blandas åldrar och hudfärger. Småttingar (somliga med hörselskydd) tultar omkring, likaväl som man också kan återfinna reggaemormor och reggaemorfar bland publiken.
Den här gången dominerar de lokala banden så gott som helt, och höjdpunkten är Kalle Baah som på kvällen uppträder inne i Folkets hus.
Kalle Baah, som ju - kan legenden berätta - lade grunden till hela den här festivalen. När de i maj 1981, efter att ha nåtts av budskapet om Bob Marleys död, drog ut sina instrument på gräsmattan vid Sågvägen. Och bara spelade på. Det var så det hela började.
En salig skara
Nu, 26 år senare, har folk sträckt ut sig på gräset och i medhavda stolar. Gott om ölburkar m m är det, för allt i världen, också.
Framme vid scenen dansar en salig skara, till denna så sällsamt rytmiskt gungande musik. Vi träffar på syskonen Lisse och Daniel Olsson - och lyckas också, för en liten stund, slita dem från det lyckliga dansandet.
Kärleken
- Reggae är kärleken, det är det som är budskapet, försäkrar oss Lisse.
- Jag bad till Bob Marley, att molnen skulle spricka upp. Och det gjorde de. Varenda år har det varit så.
Den här festivalen har de besökt så länge de kan minnas, uppväxta i Blacka som de båda två är.
? Jag jobbar i Jämtland nu, säger Daniel. Men aldrig att jag sviker den här konserten.
Och vi får höra, att Skärblacka kallats för ?Lilla Jamaica?, och att det rentav varit tätare mellan reggaebanden här än på själva Jamaica.
När Lisse och Daniel nu betraktar nykomlingarna blir det tydligt, hur liten världen kan vara.
Som med Kidz of Babylon, där det då snart kommer fram att killen som spelar keyboard ju måste vara ?Danas son?.
? Ska du dansa natten lång? frågar vi Lisse.
? Skojar du? svarar hon.
Tänka sig så korkat. Att fråga om något så självklart.
Så jobbar vi med nyheter