Det säger Ruth Thörnesjö när Folkbladet hälsar på henne på äldreboendet hon nyss flyttat till.
Hon känner sig tryggare här än i lägenheten på Knäppingsborgsgatan.
– Hemma hade jag bara det här, säger hon och visar det lilla larmet runt halsen.
Här får hon hjälp och behöver inte bekymra sig för handling, räkningar och alla andra måsten i vardagen.
– Skönt att slippa allt det där.
För drygt en månad sedan skrev Folkbladet om 97-åriga Ruth som äntligen fick en plats på äldreboende.
Läs mer: Hon fick äntligen rätt.
Sedan två veckor bor hon på Granen på S:t Persgatan.
– Jag vet inte om jag trivs, känner mig inte hemma än. Personalen är både och, säger hon med glimten i ögat.
Hon talar belevat, ärligt och är rakt på sak med en humoristisk ton.
Ruth har alltid varit aktiv och klarat sig själv men orken försvann i somras. I augusti kände hon att hon inte klarade av att bo ensam hemma längre. En jobbig känsla.
– Jag var tvungen att ge mig, kunde inte belasta mina barn mer.
Hon ser och hör dåligt och har efter en höftledsoperation svårt att gå. Dessutom har hon genomgått två canceroperationer efter upptäckt av malignt melanom på näsan.
Ansökan om särskilt boende avslogs. 97-åringen ansågs klara sig med enbart hemtjänst. Avslaget överklagades och i mitten på februari gav förvaltningsrätten kommunen bakläxa. Dagarna innan hade även kommunen ändrat sin inställning och gett Ruth plats på äldreboendet Granen.
Vissa anser att de riktigt gamla, sådana som Ruth, borde ha förtur till kommunens särskilda boenden.
– Dumt förslag. Ålder spelar ingen roll, du kan ju vara 50 år och vara jättedålig, säger Ruth.
Dessutom tycker hon inte att 100 år är någon ålder.
– Det är inte längre något märkvärdigt att bli 100.
Kommunen borde, tycker hon, ta mer hänsyn till de personliga förhållandena runt omkring när man ansöker om boende.
Hennes väninna är 101 år och bodde i egen lägenhet mittemot Granen men hon fick plats på ett boende i Linköping samtidigt som Ruth flyttade hit.
– Så typiskt.
Väninnorna hör dåligt båda två så de kan inte heller prata i telefon. Ruth har även tvingats sluta spela bridge i SPF St:Olof.
– Det är för mycket att hålla reda på. Nu nöjer jag mig med att lägga patiens.
Själv fyller hon 98 om några dagar, den siste mars. Hon föddes på sin mors 44-årsdag och är nummer nio och yngst i syskonskaran. Hon har tre barn, Börje, Ing-Liz och Roland Andersson, sex barnbarn och en massa barnbarnsbarn.
– Vi är fem generationer.
Innan hon gick i pension jobbade hon som diversearbetare på Ica Spiralen. Mellan 1970 och 1984 var hon chef för ost och brödavdelningen. Som pensionär reste hon så mycket som möjligt. Två år i rad var hon i Spanien, på Solkusten i två månader.
– Jag är så glad att jag gjorde de där resorna, säger hon och råder andra att göra detsamma om de har möjlighet.
Vad har du gjort för att leva så länge?
– Äsch, det där är förutbestämt, när det ska bli.
Och så berättar hon om när åskan slog ner i sängen där hon låg höggravid med Börje. Nästsista lördagen i juli 1939.
– Träväggen splittrades och jag såg ut som en igelkott med träflisor i hela håret.
– Redan då var det meningen att vi skulle få fortsätta.
Börje föddes fem veckor senare. 28 augusti 1939.
När hon berättat om hur eldklotet kom in i ena änden av huset och ut genom det andra, kommer äldste sonen Börje och hans hustru på besök.
– Din soffa är alldeles för stor, den går inte in här, säger de.
Jag säger hej då och lycka till på Granen.
– Jag hänger i så länge jag orkar, svarar hon.