Det låter som en Hollywoodrulle när Kjell Tudare och Ann-Christin Eklund berättar om sina liv, där de sitter i radhuset på Lidaleden. Men det är i allra högsta grad helt sant. De skrattar, kramar om varandra och fyller i varandras meningar. ”Precis som om de varit gifta i 50 år”, ja ni vet hur man brukar säga.
Kjell och Ann-Christin hemma i soffan.
Nu kunde de ju faktiskt ha varit det, men så är det inte. Vi rullar tillbaka bandet ganska exakt 50 år. Då blev ”Kjelle” och ”Ankis” kamp att få träffa varandra igen hela Sveriges angelägenhet. Mätningsteknikern Kjelle hade nattpasset i tunnelbanebygget i Stockholm. Tillsammans med en kollega höll de som bäst på att arbeta när de kände ett enormt tryck för öronen.
– Det kändes flera gånger värre än det kan kännas i ett flygplan, förklarar han.
Snart märkte de hur golvet började vattenfyllas. 3 500 kubikmeter vatten hade nämligen frigjorts i ett oväntat ras vid Hammarbyleden. Vattenmassorna störtade ner och fyllde tunneln. Eller nästan hela tunneln. Snart insåg man ovan jord att enda chansen att männen överlevt var om de hunnit gå längst in i tunneln, där det pekar lite uppåt. Fyra och ett halvt oroliga dygn väntar.
När Anki vaknar på morgonen är inte Kjelle där. Hon ringer till schaktet och får veta att det inträffat en hemsk olycka och att Kjelle nog är död. Ingen tror att de överlevt. Utom Anki.
– Alla försökte intala mig att de var döda. ”Du får inte tro att de lever” sa de. De var väl rädda att jag skulle bli besviken, säger hon.
Blott 19 år står hon flera dagar på Ringvägen och följer sökandet efter fästmannen.
Runt om trängs fotografer, reportrar och allmänt nyfikna. Alla vill veta vad som hänt.
– Alla pratade jättemycket. Jag förstår inte hur jag stod ut! säger Anki.
Nere i tunneln kämpar Kjelle för att överleva.
– När vattnet kom trodde jag att jag skulle drunkna. Ska man stå med huvudet ovanför vattenytan tills det inte går mer, säger han och håller upp huvudet. Nu dör vi, tänkte jag.
Men tack vare att tunneln lutade uppåt klarade sig männen. Ett 40 meter långt hål borrades och när Kjelle ryckte i den lina som hissades ned, utbröt ett enormt jubel på gatan, rakt ut i etern. Anki eskorterades fram som en filmstjärna och hela Sverige kunde höra deras första ord till varandra genom hålet.
– Kjelle! ropar hon.
– Har du varit ledsen? frågar han.
– Ja! Men polisen och alla har varit så gulliga!
– Det var ju fint. Du är jättefin Ann-Kristin. Vi ska ha barn när vi kommer upp!
– Ja, absolut! Tvillingar!
Allt kan ses i ”Året var 1965”, en dokumentär som SVT nyligen visade.
Kjell och Sören på väg ut.
Men några barn blev det dock inte. Visserligen gifte sig paret året efter men det dröjde inte länge förrän skilsmässan var ett faktum.
– Vi ville olika saker i livet, förklarar Anki.
Tillsammans med ett medieuppbåd av rang klarade inte paret livet tillsammans längre. För det var inte bara glada tongångar över att Kjelle klarade livet och att de fick fortsätta leva ihop. Människor och media hade åsikter om än det ena än det andra, de fick brev med bajs skickade till sig och på IKEA minns Anki hur det var lång kö efter dem för att se vad just de handlade.
– Man säger att det är mycket skitsnack på facebook och så i dag, men det fanns skitsnack på den tiden med. Bara inget sådant medie att skriva på, säger Anki.
Bröllopsfotot har Anki sparat i alla år.
Båda mötte nya livskamrater och fick barn. Kjelle fortsatte att jobba i olika tunnelprojekt, både i Sverige och utomlands. Anki har under hela sitt liv jobbat med dans. Ingen gång under alla år hade de kontakt, de visste inte ens var den andre bodde.
Så dog Ankis man för ett par år sedan. Hon hade lite saker kvar efter Kjelle, och vid ett tillfälle när en reporter ville gör ett av alla ”årsjubileumreportare” om olyckan, erbjöd han sig att ta med sakerna till Kjelle, som han skulle besöka efter intervjun med Anki.
– Då tänkte jag att jag skulle kunna ringa honom, säger Anki.
Och efter att de pratat med varandra i telefon i ett år, bestämde de träff hemma hos Anki. Ett möte de aldrig kommer att glömma.
– Vi bara grät. Vi stod utanför garaget och när vi tittade på varandra kom allt fram, säger Anki.
För henne var det nästan 50 år av borttryckta tårar som sipprade fram. Under alla dessa år hade hon tryckt bort alla hemska känslor och tankar som hon som 19-åring fick utstå. De blev ihop direkt. Och nu njuter de av pensionärslivet tillsammans.