– Jag är en riktig rännstensunge. Skriv det!, säger Elsy Sundström när Folkbladet träffar henne över en lunch på caféet som följt henne genom livet; Broadway.
Hon har just räknat upp närmare 15 adresser hon bott på i stan; förutom en sejour till Hageby de allra flesta innanför promenaderna.
– Jag minns när jag var liten och bodde på Generalsgatan. Jag älskade att gå ut på rännstenen och sätta mig ner och titta på folk som gick förbi, säger hon.
Vissa kanske känner igen henne från någon guidning i stan, andra från Östgötateatern, någon från en konsert i Loius De Geer, en annan från Arbetets museum eller varför inte från Arbis. Elsys cv är fullt av kreativa yrken och det var just på Arbis det hela började, till sin mors förtret.
– Jag var 16 år när jag fick jobb där som dansare. Det var showbalett, och vi dansade på fredags- och lördagskvällar. Mamma tyckte inte om det men pappa, som var en sång- och dansman, tyckte absolut att jag skulle göra det. Han kom och hämtade mig varje kväll och körde hem mig till Kristinagatan, där vi bodde då.
I tre år dansade hon på Arbis. Under den här tiden gick hon även i handelsskolan och sjöng i en kör. Med kompisarna hängde hon ofta på Broadway och åt "stora mackor och drack kaffe".
– Hon som jobbade här var riktigt butter och tittade argt på oss. Ja, där är hon förresten, säger hon och pekar på ett gammalt tidningsurklipp på caféväggen, där en – ja, Elsy har helt rätt – minst sagt glad kvinna visar upp sina äggmackor.
– Men vi gillade att gå hit, trots hennes bistra uppsyn.
När Elsy var 20 uppstod kärlek under en kusins bröllop – Elsy var tärna och den snart äkta mannen marskalk.
– Han var från Örebro så jag flyttade dit. Där föddes min äldste son. Äktenskapet slutade dock med buller och bång efter ett par år, och vi flyttade tillbaka till Norrköping.
Här fick hon son nummer två och fram till för nio år sedan levde hon med sin Rolf som hon träffade när det hölls guidekurs i stan.
– Han gick bort hastigt. Det var hemskt, säger hon.
Tillsammans med Rolf delade hon en stor passion för historia och guidning. Elsy berättar hur historieintresset följt henne sedan barnsben, så pass att det en gång fick hennes magister att ringa hem till mamma.
– Jag gick kanske i trean och vi läste om Stockholms blodbad. Jag skrev och ritade. Väldigt detaljrikt. Det var avhuggna huvuden och blod som rann. Magistern frågade mamma om jag hade stor fantasi, och mamma svarade "o ja".
Under 20 års tid har Elsy bland annat klätt ut sig till Johanna. Det handlar såklart om Johannavandringarna, en dramatiserad guidning genom industrilandskap där åhörarna får uppleva hur människorna levde och arbetade på 1910-talet.
– Det är väldigt populärt. De flesta vill se övre och nedre industrilandskapet.
Elsy visar även på Arbetets museum, såväl utställningar som utställningen om Alva i trapphuset. Då klär hon ut sig till Alva och berättar hur det var att arbeta och bo i Norrköping som kvinna på den tiden. Och att just klä ut sig och spela en roll, verkar ligga helt i linje med Elsys intresse för teater och gestaltning. Hon har exempelvis spelat med i flera folklustspel i Söderköping och syntolkat på Östgötateatern i många år.
– Jag tror att en bra guide är en som bjuder på sig själv. Som pratar på ett naturligt sätt och inte krånglar till det, säger hon.
Genom Norrköpings auktoriserade guider har hon och andra guider i stan gått samman och visar andra delar av staden, inte bara industrilandskapet som kommunen och företag oftast efterfrågar.
– Industrilandskapet i alla ära, det finns så mycket mer att visa och berätta om, som Röda stan, Folkparken, från första spinnhuset till när fängelset stängdes, exemplifierar hon.
Just nu är hon aktuell med att guida besökare genom Norrköpings Light festival. Den första ljusinstallationen, som står i Järnvägsparken, lyser med stora bokstäver: I LOVE NORRKÖPING.
– Det är mitt signum. Jag älskar Norrköping och är stolt över min stad!