Mustafa och Joanna Holmgren har båda anhöriga som bor en av demensavdelningarna på äldreboendet Tegelgården, eller Lindövägen 102 som det numera kallas.
De vittnar båda om samma sak: resurserna räcker inte till och de boende får inte alltid den hjälp de behöver.
Det handlar bland annat om blöjbyten, hjälp vid matbordet och att skydda dem från att trilla, menar de.
Ytterligare en person med en anhörig på boendet har gjort en anmälan till kommunen och vittnar om problem med bland annat toalettbesök.
"Det är respektlöst och kränkande att tvinga en människa att kissa i blöja och för en person som haft ett flertal urinvägsinfektioner dessutom hälsovådligt. Det framkallar dessutom förtvivlan, vantrivsel, aggression och depression hos den som är i behov av hjälp av andra, men inte får den", skriver personen i anmälan.
Allra värst är det på morgnar och kvällar menar de anhöriga.
"Då är det katastrofalt dåligt bemannat. På avdelningen finns många som behöver tvåpersonalsinsats vid uppstigning eller kvällsgående. Det är oftast all personal som finns på avdelningen. Det innebär att övriga sitter helt ensamma utan någon som helst tillsyn i flera timmar. Det är oförsvarligt och förenat med stora risker, att lämna de boende ensamma, utan tillsyn, så länge", står det i anmälan.
Mustafa åker till boendet varje morgon och varje kväll för att hjälpa sin fru. Det är nödvändigt menar han.
– De får inte tillräckligt med stimulans. För personer med Alzheimers betyder kontakten med människor allt. Det går inte att beskriva med ord vad det betyder att hålla dem i handen. Den ömheten behövs. Jag kräver inte underverk men att någon sitter med min fru och håller henne i handen i tio minuter i alla fall. Allt handlar om resurser. Med mer personal så får de mer tid med våra anhöriga och en bättre omsorg. Det är väldigt enkelt, säger Mustafa som gjort ett flertal anmälningar till olika instanser för att försöka få till en förändring, men han känner att inget händer.
Joanna Holmgren har sin mamma på boendet och har också reagerat på att personalen inte har tillräckligt med tid till de boende.
Hennes mamma gillar att vara ute i naturen och gå ut på promenader, men det sker allt för sällan nu menar hon.
– Min mor älskar naturen och har ett behov av att vara ute. Hon var ute och promenerade flera timmar om dagen tidigare när hon bodde hemma. Det här har blivit en väldig omställning och eftersom hon har Alzheimers kan hon inte gå ut och gå själv längre. Hon hittar inte utan behöver någon som är hennes kompass. Det behöver inte vara timslånga promenader men om hon kan få komma ut en stund varje dag skulle det betyda mycket, säger hon.
Joanna berättar att hon har ansökt om bistånd för att hennes mamma ska få gå ut och gå mer, men fått avslag. Nu har hon vänt sig till frivilligorganisationer istället.
– Jag har kontaktat Frivilligcentralen, Röda korset och Svenska kyrkan och där har vi nu fått två kvinnor som kommer en gång i månaden och går ut och går med mor. Sedan har jag ansökt via Arbetsförmedlingen om att ta in praktikanter i mitt bolag som kan gå ut och gå med mor men där har jag inte fått napp än, säger hon.