Sedan tidiga barnåren är Yvonne Wengströms 74-åriga mamma näst intill helt blind på ena ögat. Under hela sitt liv har det varit ett stort orosmoment för henne, berättar Yvonne, som säger att mamman ofta sagt ”bara det inte händer mitt friska öga något”.
Så hände det som inte fick hända. Mitt under en planerad ljumskoperation, Yvonnes mamma hade drabbats av så kallad ”fönstertittarsjuka”, en förträngning i kärlen i ljumsken som medför smärta i benet, gick en propp – i det friska ögat.
– Hon fick en arteriell propp, vilket gör att man inte kan göra något åt det. Min mamma somnade seende och vaknade blind, berättar Yvonne.
Egentligen skulle hennes mamma ha opererats en månad tidigare, men väl på sjukhuset fick hon vända då det blev akuta operationer.
– Det har jag all förståelse för. Men för mammas del blev det tungt. Hon hade haft ont länge och sett fram emot operationen. När hon kom hem började hon bli deprimerad.
Så fick hon en ny tid. Yvonne var snabbt ute med att ansöka om ett korttidsboende till sin mamma efter operationen. När hennes mamma sedan vaknade upp, nästintill helt utan syn, och det var dags för vårdplaneringsmöte på US i Linköping, hoppades Yvonne att det skulle gå att få ett boende.
– Men det första biståndshandläggarna sade till mig när de kom in på rummet var att ansökan om korttidsboende var avslagen. Jag tänkte att jag inte skulle ge mig, men de styrde hela tiden in samtalet på hemtjänst, säger Yvonne.
De blev osams där under mötet.
– Efter två och en halv timma var jag tvungen att ge upp.
Yvonne har inget att klaga på hos läkarteamet eller personalen på US. De har gjort ett bra jobb och är väldigt ledsna över det som skett. Det är bemötandet från Norrköpings kommun hon ifrågasätter.
– I stället för att fråga vad de kan erbjuda patienten, säger de att ”det här är vad vi har att erbjuda”. Det är helt fel fokus. Biståndshandläggarna beter sig som myndighetspersoner som tappat perspektivet. Inte en enda gång har de frågat hur mamma mår. De har bara berättat vad de kan göra och inte kan. Jag blir helt utmattad själv av att slåss mot något sådant som är så stelbent, säger Yvonne.
Efter två veckor på sjukhuset kom Yvonnes mamma hem. Hemgångsteamet hjälper henne vissa tider på dygnet. Efter två veckor ska situationen utvärderas. Även här har Yvonne synpunkter. Denna gång på tider som inte hålls, utebliven städning och uteblivna hjälpmedel. Och mitt i detta sitter hennes mamma själv många av dygnets timmar.
– Jag vet dessutom att det finns lediga platser på kommunens boenden. Men när jag tagit upp detta med Eva-Britt Sjöberg, får jag till svar att det kan bero på att de inväntar svar från andra som blivit erbjudna platserna.
– Dessutom skriver hon att det min mamma behöver är stöd från nära och kära och att det inte är säkert att allt kommer blir bra bara för att hon får en plats. Att jag har orimliga förväntningar. Min mamma har bara mig, och min man jobbar utomlands. Jag vänder ut och in på mig själv! Jag känner mig kränkt, säger Yvonne.
Hon tror inte att hennes mamma kommer leva särskilt länge till om hon tvingas bo kvar hemma, blind och ensam.
– Jag är rädd för det. Hon är deprimerad och säger att hon inte vill leva det här livet. Hon behöver människor omkring sig, säger Yvonne Wengström.