Radion, alltid P1 blev någon sorts trygghet som ett tecken på att allt vara vanligt och normalt. Så kunde jag höra far stöka i köket och vissla i köket för att sedan när nyheterna började bli helt tyst. Då fick inte heller jag störa. Ville man veta något gällde det att passa på när nyheterna serverades. Jag kunde välja att ligga kvar tills nyheterna var slut med armen kring min slitna nalle. Kvar i tryggheten.

Att få sin information via morgontidningen och nyheterna på radio har väl alltid varit till del vanskligt men samtidigt var flödestempot ”förr” långsammare och mer eftertänksamt. Även om kampanjer även då kunde drivas mot enskilda såväl som företeelser så var det, som vanligt, bättre förr. Min far som alltså var väldigt noga med att hänga med i nyhetsflödet skulle idag ha det väldigt svårt. Han kunde, när jag blivit någorlunda vuxen, ringa och upplysa mig om händelser jag helt missat där jag rusat runt i vardagshjulet. Har du inte hört det, kunde han förvånat fråga mig. Nu när det borde vara jag som vet mest finner jag att mina barn och rent av barnbarn vet mer.

Falska artiklar och videos som sprids på nätet blir allt vanligare och de delas ofta utan eftertanke. Konsekvensen blir att det är allt svårare att veta vad som är sant. Det kan handla om konspirationsteorier men även om föreställningar gällande olika förhållanden. Vi vuxna som möjligen är lättast att vilseleda är nu satta att utbilda våra unga i källkritik. Detta innebär ett stort ansvar för oss och kräver att vi håller vår egna kritiska tanke igång. Är detta sant? Är detta verkligen rimligt?

Möjligen bör man sopa vid egen dörr. Alltså reagera utifrån det man faktiskt har kännedom om. En sorts viral privatspanare bör få plats i oss alla.

Av naturliga skäl upptas jag mycket av föreställningar som sprids kring barn. Flera personer från andra professioner jag möter framför med självklarhet att det är ett problem att vuxna i skolan inte får ta tag i barnen. Det går ju inte då lärarna är rädda att bli anmälda. Jag anser absolut att man ska reagera mot felaktiga beteenden bland elever, försöker jag säga, men då utifrån en relation. Man ska stoppa bråk och farliga händelser, såklart. Men vuxna som drar och sliter i barn är inte lösningen på bristande ordning. Personen som bara skulle lämna ett paket har redan slutat lyssna på mig. Konversationen fungerade inte. Personen konstaterar istället att det är kallt ute och mot det har jag inga invändningar alls.

Jag försöker att tänka kritiskt men missar rätt ofta när jag blir indragen i någon sorts berättelse som på något sätt kittlar fantasin eller passar väl in i min världsbild. Tur att jag har min besvärliga vän som envist frågar ”hur vet du det”? Ibland kan det störa mig att få den frågan, när jag tycker mig förmedla en fantastisk berättelse, men det är tur att han finns där med sina frågor. Utan honom vore jag inte riktigt klok.

Hur ska man då kunna orientera sig i det hav av information och desinformation som dagligen sköljer över oss? Jag minns någon sorts rimlighets prövning vi fick lära oss i skolan. Som i samband med matematik fundera på om svaret man kom fram till var rimligt. Eller gällande påståenden ”kan detta vara rimligt”? Men min värld som barn var en mindre värld, ja samma värld såklart jag är inget UFO på det sättet. Vad som helst var liksom inte möjligt och många av de saker jag nuförtiden får kännedom om skulle då varit helt orimligt otänkbara. Vi som är barn av denna rimlighetsprövning är kanske de som har tendens till att skapa konspirationsteorier. Det var väl inte rimligt att kunna landa på månen? Var det verkligen så att vi, Sverige, vann silver i fotbolls VM 1958 ?

Hur vet man då vad som är sant, vad som verkligen har hänt och hur vet man om förklaringar stämmer eller inte? Vi enkla människor som vuxit upp i en tid då det var rimligt att utbrista ”det tror jag när jag ser det”. Då ska man även betänka att man som barn i samma veva fick ta till sig att Jesus gått på vatten och i mitt fall att Näcken bodde nere vid Stångån och kom rusande när barn var dumma.

Jag finner mig sätta på P1. Det känns tryggt. Det pratas aningen fortare och med språkliga uttryck min fröken Gudrun aldrig godkänt men det känns tryggt. Nu kan hösten och mörkret få komma. Jag sneglar mot min gamla nalle som sitter på en stol och tittar på gubben som en gång var barnet som kunde få gråta ut i hans päls. Det var bättre förr enas vi om i en tyst överenskommelse, men var det verkligen det?