För några veckor tog vi upp ämnet kring otryggheten många kvinnor känner inför att motionera ute under dygnets mörkare timmar. Flera kvinnor vittnade om hur de blivit stoppade av män i joggingspåret som på ett eller annat sätt markerat sin maktposition. Under S-kvinnornas medlemsmöte på onsdagskvällen fick medlemmarna information om hur man i alla fall kan "bota symptomen" genom en modern samhällsplanering, av stadsarkitekt Karin Milles Beier.
– Vi försöker knyta ihop stan genom kunskap, kultur och kommers. Vi skapar ett tryggare stråk från Drottninggatan och Hörsalsparken upp till Skvallertorget, exemplifierade hon och förklarade hur en blandning av bostäder, butiker och restauranger skapar en större trygghet när människor finns på plats under flera av dygnets timmar.
Att det byggs på väldigt många ställen i stan just nu har knappast undgått någon och förtätningen är ett steg i att bygga bort de "lucktomter" som kom till efter olika rivningar under förra seklet.
– Lucktomterna upplevs ofta som otrygga. Vi har jobbat ganska länge med att fundera på hur vi tar vara på de här tomterna på bästa sätt, berättade Karin Milles Beier.
Hon tog exempel som Nya torget, som var just en parkeringsplats, men som nu får en blandning av bostäder, butiker och restauranger. Parkeringen byggs ned under jord.
– Vi vill få en stad och platser som lever under alla dygnets timmar. Det är en viktig aspekt för trygghet.
Hotellet som ska byggas på Strömsholmen, och som många kritiserat för att "bli till för alla andra förutom Norrköpingsbor", hade hon svar på tal till:
– Det är öppet jämt och skapar trygghet i det området när det rör sig folk och är upplyst. Dessutom är hotell i dag som ett vardagsrum dit alla är välkomna.
Kikki Liljeblad (S) gick igenom hur medlemmarna kan ta med sig olika frågor ut till sina respektive bostadsområden för att själva genomföra trygghetsvandringar. För att anknyta till rädslan för att exempelvis jogga ute, har hon själv idéer på hur trygghet kan skapas:
– Man kan skapa joggingslingor i stan och göra det tryggare på olika platser. Men det är ju symptomet vi får bota, genom exempelvis bättre belysning. Det är ju inte buskarna vi är rädda för, utan att det ska stå någon därbakom, sade hon.
Inger Sivervik är medlem i S-kvinnorna sedan länge. Hon känner sig aldrig rädd ute, men stråket mellan Västgötebacken och Arbetets museum skulle hon gärna se blev mer upplyst.
– Det är något med den sträckan som inte känns helt bra, sade hon.