År 1769 skulle det hållas riksdag i Norrköping. Under senare delen av frihetstiden sammankallades ständerna med fyra till fem års mellanrum, normalt i Stockholm men 1765 hade riksdagspartiet mössorna drivit igenom att Norrköpings skulle bli nästa värdstad.

Riksdagarna var enorma arrangemang. Tusentals personer, inte bara riksdagsledamöterna utan också kungligheter, utländska sändebud, soldater och tjänare kom för att stanna i många månader. Norrköpings 7 500 invånare kunde ordna fram 1 515 större och mindre rum samt nästan 100 vagnsbodar och fler än 100 stall. Det ansågs dock vara helt otillräckligt för de 3 000–4 000 gästerna. Enbart kungaparet behövde 26 större och 153 mindre rum medan de tre prinsarna kunde nöja sig med ett 70-tal rum. I landsarkivet i Vadstena finns bevarade förteckningar över vilka rum kronan hyrde av borgarna och hur de fördelades. Det byggdes, renoverades och målades i högt tempo i staden, bland annat med hjälp av soldater ur Östgöta infanteriregemente.

Saken blev inte lättare av att riksdagen, som var planerad till 1770, tidigarelades av politiska skäl. I Stockholm knorrades det bland dem som skulle resa till Östergötland. Arrangemanget ansågs bli för dyrt, för primitivt och för osäkert. Norrköping är ju en ”öppen sjöstad, som i mannaminne blivit intagen och skövlad ryssen”, stod det i en pamflett. Även kung Adolf Fredrik var missnöjd och på ett rådsmöte tog han upp de olägenheter, kostnader och faror som en riksdag utanför Stockholm skulle orsaka.

Beslutet att sammankalla riksdagen till Norrköping stod dock fast. Den 16 april gjorde kungafamiljen sitt ståtliga intåg i staden från Marieborgs gård där de övernattat. Den beridna delen av borgargardet tog emot utanför Norrtull och inne i staden paraderade infanteriet. Tre dagar senare ljöd pukor och trumpeter från Norrköpings torg då riksdagen öppnades i Hedvigs kyrka som tjänstgjorde som rikssal. Drottning Kristinas silvertron, använd vid kröningar och riksdagars högtidliga öppnande ända fram till 1974, hade fraktats dit från Stockholm tillsammans med riksregalierna.

Eftersom riksdagen bestod av fyra stånd krävdes fyra sammanträdeslokaler. Adeln höll till i Hedvigs kyrka, prästerna i S:t Olai kyrka, borgarna i rådhuset och bönderna i S:t Johannes kyrka (nuvarande Hörsalen). Kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika hade sitt residens i handelsmannen Anders Stenboms båda hus vid Tyska torget samt ryttmästare Råmarcks hus intill. Kronprins Gustav bodde i Eschelsonska huset som ännu står kvar vid Gamla torget, prins Karl på andra sidan torget och prins Fredrik Adolf i sockerbruket Gripens hus på Gamla Rådstugugatan.

Vid de inledande valen tappade mössorna sin dominerande ställning till hattarna, och en rad mössvänliga riksråd avsattes. Ett av de första besluten blev att flytta hela mötet och riksdagen i Norrköping avbröts därför redan den 6 juni. Det fortsatte sedan i Stockholm fram till februari 1770.

Ett påtagligt minne från riksdagen 1769 är Norrköpings gatunamn. Under förberedelserna hade fabrikören Jöran Fredrik Körner föreslagit att ”alla gator måtte blifva med namn försedde, som på en tafla å båda hörnhusen vid hvarje gata borde antecknas”. Den styrande magistraten ansåg att detta var ”ganska nyttigt och angeläget” och meddelade att namnskyltar skulle sättas ut på samtliga gator efter en upprättad förteckning. Dessutom trycktes två kartor över staden. Den mindre var en slags turistkarta (14 x 17 cm stor) där de ”märkvärdigaste husen” fanns med, exempelvis de fyra ståndens sammanträdeslokaler, kungligheternas och talmännens logier, teatern, posthuset och gästgivaregården liksom stadens gator, torg, broar och kyrkor. Det är första gången alla stadens gatunamn omnämns och de flesta av dem finns kvar än i dag.

Hur var det då med de tre prinsarna? Den blivande Gustav III var 23 år och ännu kronprins när han besökte Norrköpingsriksdagen tillsammans med sina yngre bröder Karl (den blivande Karl XIII) och Fredrik Adolf. Vid Tyska torget drev på den tiden Johan Ulric Egge ett värdshus med ett ”komedihus” i trädgården. Det var Norrköpings första teater och där spelades Shakespeare för första gången i Norden: ”Romeo och Julia” 1776. Förmodligen besökte de kungliga bröderna krogen som källarmästare Egge senare gav namnet Tre Prinsar. Den lilla gränden bredvid har sedan dess kallats Tre Prinsars gränd.